Löftet om den helige Ande

1 I min förra skrift,* käre Teofilus, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde,* 2 fram till den dag då han blev upptagen till himlen, sedan han genom den helige Ande hade gett sina befallningar åt apostlarna som han hade utvalt. 3 Han visade sig för dem efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar lät sig ses av dem och talade med dem om Guds rike. 4 Vid en måltid tillsammans med apostlarna befallde han dem: "Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har utlovat, det som ni har hört av mig. 5 Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta i den helige Ande."

Jesu himmelsfärd

6 När de nu var samlade frågade de honom: "Herre, är tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel?" 7 Han svarade dem: "Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt. 8 Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns." 9 Då han hade sagt detta, såg de hur han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn. 10 Medan de såg mot himlen dit han for upp, se, då stod två män i vita kläder hos dem. 11 Och de sade: "Ni män från Galileen, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen."

Apostlakretsen blir fulltalig

12 Då vände de tillbaka till Jerusalem från det berg som kallas Oljeberget och som ligger nära staden, en sabbatsväg* därifrån. 13 Och när de kom dit gick de upp till det rum i övre våningen där de brukade uppehålla sig - Petrus, Johannes, Jakob, Andreas, Filippus, Thomas, Bartolomeus, Matteus, Jakob, Alfeus son, Simon ivraren* och Judas, Jakobs son. 14 Alla dessa höll endräktigt ut i bön tillsammans med några kvinnor, bland dem Jesu mor Maria, och vidare hans bröder.

15 En av de dagarna* trädde Petrus fram bland bröderna - omkring etthundratjugo personer var då samlade - och sade: 16 "Mina bröder, det ord i Skriften måste uppfyllas som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas,* han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus. 17 Han räknades som en av oss, och denna tjänst hade fallit på hans lott. 18 För pengarna som han fick för sitt brott skaffade han sig ett jordstycke. Och han föll framstupa, så att buken brast och alla hans inälvor rann ut. 19 Detta blev känt för alla som bodde i Jerusalem, och det jordstycket kallas på deras språk Akeldamak, Blodsåkern. 20 I Psaltaren står det skrivet: Hans gård skall bli öde, ingen skall bo där, och: Hans ämbete skall en annan få.*

21 Därför måste en av de män som var med oss under hela den tid Herren Jesus gick in och ut ibland oss, 22 från det att han döptes av Johannes till den dag då han blev upptagen från oss, en av dem måste tillsammans med oss vara ett vittne om hans uppståndelse." 23 Då ställde man fram två: Josef Barsabbas, som även kallades Justus, och Mattias. 24 Och de bad: "Herre, du som känner allas hjärtan, visa vilken av dessa två du har utvalt 25 till att få den apostoliska tjänst som Judas lämnade för att gå till den plats som var hans." 26 De kastade lott mellan dem, och lotten föll på Mattias. Så blev han tillsammans med de elva räknad som apostel.

Fotnot

1. förraskrift: Lukasevangeliet. Se Luk 1:1f. Dessabådaböckerärskrivnaavläkaren Lukas, aposteln Paulus vänochmedarbetare. 
gjordeochlärde: Annan översättning: "börjadegöraochlära."
12. sabbatsväg: Den sträcka man fickfärdaspå en sabbat, ca 1 km.
13. ivraren: Se not till Matt 10:4. 14
15. dagarnamellanJesuhimmelsfärdochpingst.
16. förutsagtom Jesus: Vadsomavseskommerframi v. 20.
20. Ps 69:26, 109:8.

Petrus botar en lam man

1 Petrus och Johannes var på väg upp till templet vid tiden för bönen man ber vid nionde timmen. 2 Då bar man dit en man som hade varit lam från födelsen. Varje dag satte man honom vid den tempelport som kallas Sköna porten, för att han skulle be dem som var på väg in i templet om en gåva.* 3 När han nu såg att Petrus och Johannes skulle gå in i templet, bad han om en gåva. 4 De fäste blicken på honom, och Petrus sade: "Se på oss!" 5 Mannen såg uppmärksamt på dem och väntade sig att få något. 6 Men Petrus sade: "Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig: I Jesu Kristi, nasaréns, namn: stig upp och gå!" 7 Och han tog honom i högra handen och reste honom upp. Genast fick mannen styrka i fötter och vrister. 8 Han hoppade upp, stod upprätt och började gå och följde med dem in i templet, han gick och hoppade och prisade Gud. 9 Allt folket såg honom gå omkring och prisa Gud. 10 Och de kände igen honom och såg att det var mannen som brukade sitta och tigga vid Sköna porten, och de fylldes av förskräckelse och förundran över det som hade hänt med honom.

Petrus vittnar om Livets furste

11 Då mannen höll sig till Petrus och Johannes, skyndade allt folket fram till dem i den pelarhall som kallas Salomos pelarhall. De var utom sig av häpnad. 12 När Petrus såg det sade han till folket:"Israeliter, varför är ni förvånade över det här, och varför stirrar ni på oss, som om vi av egen kraft eller fromhet hade gjort att han kan gå? 13 Nej, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, som ni utlämnade och förnekade inför Pilatus, när denne hade beslutat att frige honom. 14 Ni förnekade den Helige och Rättfärdige och begärde att få en mördare frigiven. 15 Livets furste dödade ni, men honom har Gud uppväckt från de döda. Det är vi vittnen till. 16 Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt denne man, som ni ser och känner. Tron som det namnet skänker har gett honom full hälsa så som ni alla ser.

17 Nu vet jag, bröder, att varken ni eller era rådsherrar visste vad ni gjorde. 18 Men Gud har på detta sätt låtit det gå i uppfyllelse som han har förutsagt genom alla sina profeter, att hans Messias skulle lida. 19 Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade 20 och tider av vederkvickelse kommer från Herrens ansikte och han sänder Messias som är bestämd för er, nämligen Jesus. 21 Honom måste himlen ta emot tills de tider kommer då allt det blir återupprättat, som Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid. 22 Mose har sagt: En profet som är lik mig skall Herren er Gud låta träda fram åt er, ur era bröders krets. Lyssna till honom i allt vad han säger er.* 23 Men var och en som inte lyssnar till den profeten skall utrotas ur folket.* 24 Alla profeterna, så många som har talat från Samuel och framåt, har också förkunnat dessa dagar. 25 Ni är barn till profeterna och arvtagare till förbundet som Gud slöt med era fäder, när han sade till Abraham: I din avkomma* skall alla folk på jorden välsignas.* 26 För er först och främst har Gud låtit sin tjänare träda fram, och han har sänt honom för att välsigna er genom att vända var och en bort från sina onda gärningar."

Fotnot

2. gåva: Se not till Matt 6:2.
22. 5 Mos 18:15f.
23. 5 Mos 18:19.
25. avkomma: Ordagrant: "säd".
1 Mos 12:3.

Petrus och Johannes inför Stora rådet

1 Medan Petrus och Johannes talade till folket, kom prästerna, tempelvaktens ledare och sadduceerna emot dem, 2 upprörda över att de undervisade folket och i Jesus predikade uppståndelsen från de döda. 3 De grep dem och höll dem fängslade till nästa dag, eftersom det redan var kväll. 4 Men många av dem som hade hört ordet kom till tro, och antalet män var nu omkring fem tusen.

5 Nästa dag samlades Stora rådets medlemmar i Jerusalem, både äldste och skriftlärda, 6 vidare översteprästen Hannas liksom Kajfas, Johannes och Alexander och alla som var av översteprästerlig släkt. 7 De förde fram apostlarna och började förhöra dem: "Genom vilken kraft eller i vilket namn har ni gjort detta?" 8 Då uppfylldes Petrus av den helige Ande och svarade dem: "Ni folkets rådsherrar och äldste, 9 eftersom vi i dag förhörs med anledning av en välgärning mot en sjuk man och tillfrågas hur han har blivit botad, 10 så skall ni alla och hela Israels folk veta att den här mannen står frisk framför er i kraft av Jesu Kristi, nasaréns, namn. Honom korsfäste ni, men Gud har uppväckt honom från de döda. 11 Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare kastade bort, men som blev en hörnsten.* 12 Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta."

13 När de såg hur frimodiga Petrus och Johannes var och märkte att de var olärda män ur folket, blev de förvånade. Men så kände de igen dem och kom ihåg att de hade varit tillsammans med Jesus. 14 Och när de såg mannen som hade blivit botad stå där tillsammans med dem, blev de svarslösa. 15 De befallde dem att lämna rådssalen och överlade med varandra. 16 De sade: "Vad skall vi göra med de här människorna? Att ett märkligt tecken har skett genom dem, det står klart för alla som bor i Jerusalem, och det kan vi inte förneka. 17 Men för att detta inte skall spridas vidare bland folket, så låt oss varna dem för att i fortsättningen tala till någon människa i det namnet."

18 De kallade in dem och förbjöd dem att över huvud taget tala eller undervisa i Jesu namn. 19 Men Petrus och Johannes svarade dem: "Döm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud? 20 Vi för vår del kan inte tiga med vad vi har sett och hört." 21 Då hotade de dem än en gång och lät dem sedan gå, eftersom de för folkets skull inte kunde finna något lämpligt sätt att straffa dem. Ty alla prisade Gud för det som hade hänt. 22 Mannen som hade blivit botad genom detta tecken var nämligen över fyrtio år.

Bön i förföljelsetid

23 Sedan de hade blivit frigivna, gick de till sina egna och berättade allt vad översteprästerna och de äldste hade sagt till dem. 24 När de hörde det, ropade de endräktigt till Gud och bad: "Herre, du som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem, 25 du har sagt genom den helige Ande, som talade genom vår fader David, din tjänare:

Varför upprörs hedningarna och tänker folken ut meningslösa planer?*
26 Jordens kungar träder upp,och furstarna gaddar sig samman
mot Herren och hans Smorde.*

27 Ja, de gaddade sig verkligen samman i denna stad mot din helige tjänare Jesus, som du har smort, Herodes och Pontius Pilatus tillsammans med hedningarna och Israels stammar, 28 för att utföra vad du i din makt och genom ditt beslut hade förutbestämt. 29 Och nu, Herre, se hur de hotar oss, och hjälp dina tjänare att frimodigt predika ditt ord, 30 genom att du räcker ut din hand för att bota och låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn." 31 När de hade slutat att be, skakades platsen där de var samlade, och de uppfylldes alla av den helige Ande och predikade frimodigt Guds ord.

Ett hjärta och en själ

32 Skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ, och ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt. 33 Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över alla. 34 Ingen av dem led någon nöd. Alla som hade jord eller hus sålde vad de ägde och bar fram vad de hade fått för den sålda egendomen 35 och lade ner betalningen för apostlarnas fötter. Och man delade ut åt var och en efter vad han behövde. 36 Josef som var levit och född på Cyper och som apostlarna kallade Barnabas - det betyder Tröstens son - 37 ägde också en åker. Den sålde han och bar fram pengarna och lade dem för apostlarnas fötter.

Fotnot

11. Ps 118:22.
25. Ps 2:1f.
26. Smorde: DvsMessias, Kristus.Ps 2:1f.

Ananias och Safira

1 En man som hette Ananias sålde tillsammans med sin hustru Safira en egendom. 2 Med sin hustrus vetskap tog han undan något av köpesumman och bar fram en del och lade för apostlarnas fötter. 3 Då sade Petrus: "Ananias, varför har Satan uppfyllt ditt hjärta, så att du ljög mot den helige Ande och tog undan en del av pengarna för jorden? 4 Var inte egendomen din så länge du hade den kvar? Och när den var såld, var inte pengarna dina? Varför har du i ditt hjärta bestämt dig för att göra något sådant? Du har ljugit, inte bara för människor utan för Gud." 5 När Ananias hörde de orden föll han ner och dog, och stor fruktan kom över alla som hörde det. 6 De yngre männen kom och svepte honom, bar bort och begravde honom.

7 Omkring tre timmar senare kom hans hustru in utan att veta vad som hade hänt. 8 Petrus frågade henne: "Säg mig, sålde ni jorden för det beloppet?" Hon svarade: "Ja, för så mycket." 9 Petrus sade till henne: "Varför har ni kommit överens om att fresta Herrens Ande? Se, de män som har begravt din man står vid dörren, och de skall också bära bort dig." 10 Och plötsligt föll hon ner död vid hans fötter. När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort och begravde henne bredvid hennes man. 11 Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde detta.

Apostlarna gör under

12 Många tecken och under skedde bland folket genom apostlarnas händer. Och de var alla tillsammans i Salomos pelarhall. 13 Av de andra vågade ingen sluta sig till dem, men folket uppskattade dem. 14 Och ännu fler kom till tro på Herren, en skara av både män och kvinnor. 15 Ja, man bar till och med ut de sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar, för att åtminstone Petrus skugga skulle falla på någon av dem, när han gick förbi. 16 Det kom också en stor skara från städerna runt omkring Jerusalem, och de förde med sig sjuka och sådana som plågades av orena andar, och alla blev botade.

Apostlarna inför Stora rådet

17 Översteprästen och alla hans anhängare, det vill säga sadduceernas parti,* uppfylldes av avund 18 och grep apostlarna och satte dem i fängelse. 19 Men en Herrens ängel öppnade på natten fängelsets portar och förde ut dem och sade: 20 "Gå och ställ er i templet och förkunna för folket allt som hör till detta liv." 21 När de hörde det, gick de tidigt på morgonen till templet och undervisade. Då översteprästen och hans anhängare kom dit, kallade de samman Stora rådet, Israels folks hela äldsteråd, och skickade bud till fängelset att apostlarna skulle hämtas. 22 Men när tjänarna kom fann de dem inte i fängelset. De vände tillbaka och rapporterade: 23 "Vi såg att fängelset var ordentligt låst och att vakterna stod vid portarna, men då vi öppnade fann vi ingen därinne." 24 När ledaren för tempelvakten tillsammans med översteprästerna fick höra det, blev de villrådiga och undrade vad som kunde ha hänt. 25 Men då kom någon och sade till dem: "Männen som ni satte i fängelse är i templet och står där och undervisar folket." 26 Ledaren för tempelvakten gick då tillsammans med tjänarna och förde bort dem utan att bruka våld, eftersom de var rädda för att bli stenade av folket.

27 När de nu fördes bort, ställdes de inför Stora rådet, och översteprästen förhörde dem 28 och sade: "Förbjöd vi er inte strängt att undervisa i det namnet? Och nu har ni fyllt Jerusalem med er lära och vill att den mannens blod skall komma över oss." 29 Då svarade Petrus och apostlarna: "Man måste lyda Gud mer än människor. 30 Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade. 31 Honom har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel. 32 Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande, som Gud har gett åt dem som lyder honom."

33 När rådsmedlemmarna hörde detta, blev de ursinniga och ville döda dem. 34 Men en farisé i Stora rådet, en laglärare som hette Gamaliel* och som var aktad av allt folket, reste sig och begärde att man för en kort stund skulle föra ut männen. 35 Sedan sade han till dem: "Israeliter, tänk er för, vad ni är på väg att göra med dessa män. 36 För en tid sedan uppträdde Teudas och gav sig ut för att vara något, och omkring fyra hundra män slöt sig till honom. Men han blev avrättad, och alla som trodde på honom skingrades och det blev ingenting av det hela. 37 Efter honom, vid tiden för skattskrivningen, uppträdde Judas från Galileen. Han fick folk att göra uppror och följa honom. Men också han omkom, och alla som trodde på honom skingrades. 38 Och nu säger jag er: Håll er borta från dessa män och låt dem gå. Ty om detta skulle vara ett påhitt eller ett verk av människor, kommer det att rinna ut i sanden. 39 Men om det är av Gud, kan ni inte slå ner dem. Kanske visar det sig att ni strider mot Gud."

De lät sig övertygas, 40 kallade in apostlarna, lät piska dem och förbjöd dem att tala i Jesu namn. Sedan släpptes de fria. 41 Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada över att de hade ansetts värdiga att lida smälek för Namnets skull. 42 Varje dag undervisade de i templet och hemma i husen och predikade det glada budskapet att Jesus är Messias.

Fotnot

17. sadduceernasparti: Uttrycketanvändshärom en religiösriktninginomjudendomen. Se not till Matt 3:7.
34. Gamaliel: Paulus lärare (22:3).

Stefanus tal

1 Då frågade översteprästen: "Är det verkligen så?" 2 Stefanus svarade: "Bröder och fäder, lyssna på mig.

Abraham

Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien, innan denne bosatte sig i Haran, 3 och sade till honom: Lämna ditt land och din släkt och gå till det land som jag skall visa dig.* 4 Då lämnade Abraham kaldeernas land och bosatte sig i Haran. Och sedan hans far hade dött, lät Gud honom flytta därifrån till det land där ni nu bor. 5 Han gav honom ingen mark i landet, inte så mycket som en fotsbredd, men han lovade att han och hans efterkommande skulle få landet som egendom trots att han var barnlös. 6 Detta är vad Gud sade: Hans efterkommande skall bo som främlingar i ett land som inte är deras, och man skall göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år.* 7 Men det folk som de kommer att vara slavar under, skall jag döma, sade Gud, och sedan skall de draga ut och tjäna mig på denna plats.* 8 Och han gav honom omskärelsens förbund. Så födde Abraham Isak som han omskar på åttonde dagen, och Isak födde Jakob, och Jakob de tolv stamfäderna.

Josef

9 Och våra stamfäder blev avundsjuka på Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom 10 och räddade honom ur alla hans lidanden. Han gav honom ynnest och vishet inför farao, kungen i Egypten, som satte honom till styresman över Egypten och hela sitt hus.* 11 Men hela Egypten och Kanaan drabbades av hungersnöd och mycket lidande, och våra stamfäder hade inget att äta. 12 När Jakob fick höra att det fanns säd i Egypten, sände han våra fäder dit en första gång. 13 Andra gången de var där gav Josef sig till känna för sina bröder, och farao fick höra om Josefs släkt. 14 Josef skickade då bud och kallade till sig sin far Jakob och hela sin släkt, sjuttiofem personer. 15 Och Jakob drog ner till Egypten, och där dog han och våra fäder. 16 De fördes till Sikem och lades i den grav som Abraham hade köpt för en viss summa pengar av Hamors barn i Sikem.

17 När tiden närmade sig då Gud skulle uppfylla sitt löfte till Abraham, ökade folkets antal och de blev allt fler i Egypten, 18 ända tills en annan kung framträdde i landet, en som inte kände till Josef. 19 Han gick fram med list mot vårt folk och förtryckte våra fäder och tvingade dem att sätta ut sina nyfödda, för att de inte skulle överleva.

Mose

20 Vid den tiden föddes Mose, och han var ett mycket vackert barn.* Under tre månader sköttes han i sin fars familj,* 21 och då han sattes ut, tog faraos dotter upp honom och uppfostrade honom som sin egen son. 22 Och Mose blev undervisad i egyptiernas hela visdom, och han var mäktig i ord och gärningar. 23 När han hade fyllt fyrtio år, steg den tanken upp i hans hjärta att han skulle besöka sina bröder, Israels barn. 24 Han fick då se hur en av dem blev illa behandlad, och han tog honom i försvar och hämnades honom genom att slå ihjäl egyptiern. 25 Nu trodde Mose att hans bröder skulle förstå att Gud ville rädda dem genom hans hand, men det gjorde de inte. 26 Nästa dag kom han på några av dem när de slogs, och han försökte få dem att bli sams. Han sade: Ni män är ju bröder. Varför gör ni varandra illa? 27 Men den som hade handlat orätt mot sin landsman stötte undan Mose och svarade: Vem har satt dig till ledare och domare över oss? 28 Tänker du döda mig så som du dödade egyptiern i går? 29 Vid de orden flydde Mose, och han levde sedan som främling i Midjans land, där han fick två söner.

30 När fyrtio år hade gått, visade sig en ängel för honom i öknen vid Sinai berg, i flamman från en brinnande törnbuske. 31 Mose förundrade sig över synen han såg, och då han gick närmare för att se efter vad det var, kom Herrens röst: 32 Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.* Då greps Mose av fruktan och vågade inte se ditåt. 33 Men Herren sade till honom: Ta av dina sandaler! Ty platsen där du står är helig mark* 34 Jag har själv sett hur mitt folk förtrycks i Egypten och hört hur de suckar, och jag har stigit ner för att befria dem. Gå nu! Jag sänder dig till Egypten.

35 Denne Mose som de förnekade när de sade: Vem har satt dig till ledare och domare?* - honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken. 36 Det var han som förde dem ut och gjorde under och tecken i Egypten och i Röda havet och i öknen under fyrtio år. 37 Det var han som sade till Israels barn: En profet som är lik mig skall Gud låta träda fram, en ur era bröders krets.* 38 Det var Mose som i församlingen i öknen var tillsammans både med ängeln som talade till honom på berget Sinai och med våra fäder, och som tog emot levande ord för att ge till oss.

39 Men våra fäder ville inte lyda honom. De stötte honom ifrån sig och vände i sina hjärtan tillbaka till Egypten. 40 De sade till Aron: Gör åt oss gudar som skall gå framför oss. Ty vad som har hänt den där Mose som förde oss ut ur Egypten, det vet vi inte.* 41 Och de gjorde vid den tiden en kalv och bar fram offer åt avguden och jublade över sina händers verk. 42 Men Gud vände sig bort från dem och utlämnade dem till att dyrka himlens här,* så som det står skrivet i profeternas bok:* Bar ni väl fram åt mig slaktoffer och andra offer under de fyrtio åren i öknen, ni av Israels hus?* 43 Nej, ni bar med er Moloks* tält och guden Romfas stjärna, de bilder som ni hade gjort för att tillbe. Men jag skall föra er bortom Babylon.

44 Våra fäder hade vittnesbördets tabernakel* i öknen så inrättat som Gud hade bestämt. Han hade befallt Mose att göra det efter den förebild denne hade sett. 45 Detta tabernakel fick våra fäder i arv och de förde det hit under Josuas ledning, när de tog landet i besittning efter de folk som Gud drev undan för dem, och där var tabernaklet fram till Davids tid. 46 David fann nåd inför Gud och bad att han skulle finna en boning åt Jakobs Gud.* 47 Men det blev Salomo som byggde ett hus åt honom. 48 Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand. Profeten säger:

49 Himlen är min tron, och jorden är min fotpall.
Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, eller vad för en plats,
där jag kan vila?*
50 Har inte min hand gjort allt detta?

Avslutande anklagelse

51 Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron. Alltid står ni emot den helige Ande, ni som era fäder. 52 Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och honom har ni nu förrått och mördat, 53 ni som har fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den."

Stefanus stenas

54 När de hörde detta blev de ursinniga och skar tänder mot Stefanus. 55 Men uppfylld av den helige Ande såg han upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida. 56 Och han sade: "Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida." 57 Då skrek de och höll för öronen och stormade alla på en gång fram emot honom, 58 och de drev ut honom ur staden och stenade honom. Och vittnena lade sina mantlar vid fötterna på en ung man som hette Saulus. 59 Så stenade de Stefanus, under det att han bad: "Herre Jesus, tag emot min ande." 60 Sedan föll han på knä och bad med hög röst: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd." Med de orden insomnade han.8:1 Och Saulus hade gått med på att han dödades.

Fotnot

3. 1 Mos 12:1.
6. 1 Mos 15:13f.
7. denna plats: DvspåbergetHoreb, Sinai (2 Mos 3:12).1 Mos 15:13f.
10. sitthus: Häribetydelsen "förvaltning"

20. ettmycketvackert barn: Annan översättning: "vackerinförGud."
familj: Se not till Joh 4:53.
32. 2 Mos 3:6.
33. 2 Mos 3:5.
35. 2 Mos 2:14.
37. 5 Mos 18:15.
40. 2 Mos 32:1.
42. himlenshär: Gudomligheter med anknytning till stjärnorna. DyrkanavhimlakropparnavarutbreddiOrientenochförekomocksåi Israel, fast den därvarförbjuden (5 Mos 4:19, 2 Kung 21:5, 23:12).
profeternasbok: Ettuttrycksomavser de tolvmindreprofeterna (Hos–Mal) i GT. Amos 5:25f.
43. Molokvar en kanaaneiskgudsomdyrkadesocksåavavfälligaisraeliter (3 Mos 20:2f).Amos 5:25f.
44. vittnesbördetstabernakel: Dvsetttältdärlagenstvåtavlorförvarades. Dettatältvar den avGudföreskrivnaplatsenförfolketstillbedjan.
46. JakobsGud: Andrahandskrifter: "Jakobshus".
49. Jes 66:1f.

Saulus omvändelse

1 Saulus, som fortfarande andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen 2 och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus. Om han kunde finna några som hörde till 'den vägen', män eller kvinnor, skulle han fängsla dem och föra dem till Jerusalem. 3 Men när han på sin resa närmade sig Damaskus, strålade plötsligt ett ljussken från himlen omkring honom. 4 Och han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: "Saul, Saul, varför förföljer du mig?" 5 Han frågade: "Vem är du, Herre?" Rösten svarade: "Jag är Jesus, den som du förföljer. 6 Men stå upp och gå in i staden, så skall du få veta vad du måste göra." 7 Männen som reste med honom stod där förstummade. De hörde ljudet men såg ingen. 8 Saulus reste sig upp från marken, och när hans ögon öppnades kunde han inte se. De tog honom då vid handen och ledde honom in i Damaskus. 9 Under tre dagar såg han ingenting, och han varken åt eller drack.

10 I Damaskus fanns en lärjunge som hette Ananias. Till honom sade Herren i en syn: "Ananias!" Han svarade: "Här är jag, Herre." 11 Herren sade till honom: "Bege dig till den gata som kallas Raka gatan och fråga i Judas hus efter en man som heter Saulus och är från Tarsus, ty se, han ber. 12 Och i en syn har han sett en man som heter Ananias komma in och lägga händerna på honom för att han skall se igen." 13 Då svarade Ananias: "Herre, jag har hört av många hur mycket ont den mannen har gjort mot dina heliga i Jerusalem. 14 Och nu är han här med fullmakt från översteprästerna att gripa alla som åkallar ditt namn." 15 Men Herren sade till honom: "Gå! Han är ett redskap som jag utvalt för att bära fram mitt namn inför hedningar och kungar och inför Israels barn. 16 Och jag skall själv visa honom, hur mycket han måste lida för mitt namns skull."

17 Då gick Ananias, och när han kom in i huset lade han händerna på honom och sade: "Saul, min broder, Herren Jesus som visade sig för dig på vägen hit, han har sänt mig för att du skall kunna se igen och uppfyllas av den helige Ande." 18 Genast var det som om fjäll föll från hans ögon, och han fick sin syn igen och blev döpt. 19 Sedan åt han och fick nya krafter.

Saulus predikar Jesus

Saulus stannade några dagar hos lärjungarna i Damaskus, 20 och han började genast predika i synagogorna att Jesus är Guds Son. 21 Alla som hörde honom häpnade och sade: "Var det inte han som i Jerusalem ville utrota dem som åkallar detta namn? Och kom han inte hit för att gripa dem och föra dem till översteprästerna?" 22 Men Saulus fick allt större kraft och gjorde judarna som bodde i Damaskus svarslösa, när han bevisade att Jesus är Messias. 23 Efter någon tid beslöt judarna att röja honom ur vägen, 24 men Saulus fick reda på deras beslut. Dag och natt höll de till och med vakt vid portarna för att döda honom, 25 men en natt tog hans lärjungar och firade ner honom utefter muren i en korg.

26 När han kom till Jerusalem, försökte han ansluta sig till lärjungarna. Men alla var rädda för honom, eftersom de inte trodde att han var lärjunge. 27 Då tog Barnabas hand om honom och förde honom till apostlarna och berättade för dem, hur Saulus hade sett Herren på vägen och att Herren hade talat till honom, och att Saulus frimodigt hade predikat i Jesu namn i Damaskus. 28 Sedan stannade Saulus hos dem, och han gick in och ut i Jerusalem och predikade frimodigt i Herrens namn. 29 Och han talade och diskuterade med de grekisktalande judarna, men de försökte röja honom ur vägen. 30 När bröderna fick veta det, förde de honom ner till Cesarea och sände honom sedan till Tarsus.

31 Församlingen hade nu lugn och ro i hela Judeen, Galileen och Samarien. Den blev uppbyggd och levde i Herrens fruktan och växte till genom den helige Andes tröst och förmaning.

Petrus i Lydda och Joppe

32 Petrus reste genom hela området och kom ner till de heliga som bodde i Lydda. 33 Där träffade han en man vid namn Eneas, som var lam och hade legat till sängs i åtta år. 34 Petrus sade till honom: "Eneas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd!" Genast steg han upp. 35 Och alla som bodde i Lydda och Saron såg honom, och de omvände sig till Herren.

36 I Joppe fanns en lärjunge som hette Tabita - översatt heter det Dorkas.. Hon gjorde många goda gärningar och gav rikligt åt de fattiga. 37 Men under de dagarna blev hon sjuk och dog, och man tvättade henne och lade henne på övervåningen. 38 Då nu Lydda ligger nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus var där, skickade de två män till honom och bad: "Skynda dig och kom till oss!" 39 Petrus gick med dem. Och när han kom fram, förde de upp honom till övervåningen, och alla änkorna kom gråtande fram till honom och visade de livklädnader och mantlar som Dorkas hade gjort medan hon ännu var bland dem. 40 Men Petrus skickade ut dem alla och föll på knä och bad. Sedan vände han sig mot den döda och sade: "Tabita, stå upp!" Då öppnade hon ögonen, och när hon fick se Petrus satte hon sig upp. 41 Han räckte henne handen och hjälpte henne upp och kallade därefter till sig de heliga och änkorna, ställde henne där och lät dem se att hon levde. 42 Detta blev känt i hela Joppe, och många kom till tro på Herren. 43 Därefter stannade han en längre tid i Joppe hos en viss Simon som var garvare.

Kornelius ser en syn

1 I Cesarea bodde en man som hette Kornelius, en officer vid den italiska vaktavdelningen. 2 Han var from och fruktade Gud liksom alla i hans hus, och han gav frikostigt med gåvor till folket och bad alltid till Gud. 3 En dag omkring nionde timmen såg han tydligt i en syn, hur en Guds ängel kom in till honom och sade: "Kornelius!" 4 Han stirrade förskräckt på ängeln och frågade: "Vad är det, herre?" Ängeln sade: "Dina böner och dina gåvor har stigit upp till Gud som ett offer han kommer ihåg. 5 Sänd nu några män till Joppe och skicka efter en viss Simon som kallas Petrus. 6 Han bor som gäst hos garvaren Simon som har ett hus vid havet." 7 När ängeln som talat med honom var borta, kallade Kornelius till sig två av sina tjänare och en soldat, som var en from man och alltid stod till hans tjänst. 8 Han förklarade alltsammans för dem och sände dem till Joppe.

Petrus ser en syn

9 Nästa dag, medan de ännu var på väg och närmade sig staden, gick Petrus vid sjätte timmen upp på taket för att be. 10 Han blev då hungrig och ville ha något att äta. Medan man gjorde i ordning maten, kom han i hänryckning. 11 Han såg himlen öppen och något som liknade en stor linneduk komma ner. Den var fäst i sina fyra hörn och sänktes ner till jorden, 12 och i den fanns alla slag av jordens fyrfotadjur och kräldjur och himlens fåglar. 13 Och en röst kom till honom: "Stig upp, Petrus, slakta och ät!" 14 Petrus svarade: "Nej, nej, Herre! Jag har aldrig ätit något oheligt eller orent". 15 Då sade en röst för andra gången till honom: "Vad Gud har förklarat för rent skall inte du anse vara orent." 16 Detta hände tre gånger, och sedan togs duken strax upp till himlen.

17 Medan Petrus ännu undrade över vad synen kunde betyda, se, då stod männen som Kornelius hade sänt vid porten. De hade frågat sig fram till Simons hus, 18 och nu ropade de och frågade om Simon, som kallades Petrus, bodde där som gäst. 19 Petrus tänkte ännu på synen, när Anden sade till honom: "Se, tre män söker dig. 20 Gå ner och följ med dem utan att tveka, för det är jag som har sänt dem." 21 Petrus gick ner till männen och sade: "Jag är den ni söker. Varför har ni kommit hit?" 22 De svarade: "Officeren Kornelius är en rättfärdig man som fruktar Gud, och hela det judiska folket talar väl om honom. Av en helig ängel har han fått en uppenbarelse att han skall kalla på dig och höra vad du har att säga." 23 Då bad Petrus dem stiga in, och de blev hans gäster.

Petrus och Kornelius

Dagen därefter gav han sig i väg i sällskap med dem, och några av bröderna från Joppe följde med honom. 24 Följande dag kom de till Cesarea. Kornelius väntade på dem och hade kallat samman sina släktingar och närmaste vänner. 25 När Petrus skulle gå in, kom Kornelius emot honom och föll ner för hans fötter och tillbad. 26 Men Petrus reste honom upp och sade: "Stig upp! Också jag är en människa." 27 Medan han samtalade med Kornelius gick han in och fann många församlade. 28 Han sade till dem: "Ni vet att det är förbjudet för en jude att umgås med en hedning eller besöka honom. Men mig har Gud visat att man inte skall kalla någon människa ohelig eller oren. 29 Därför tvekade jag inte heller att komma, när ni sände bud efter mig. Och nu vill jag veta varför ni har bett mig komma hit." 30 Kornelius svarade: "För fyra dagar sedan just vid den här tiden, den nionde timmen, var jag här hemma och bad. Och se, en man i skinande kläder stod framför mig 31 och sade: Kornelius, Gud har hört din bön och kommer ihåg dina gåvor. 32 Skicka nu bud till Joppe och be Simon som kallas Petrus att komma hit. Han bor som gäst i garvaren Simons hus vid havet. 33 Då skickade jag genast bud efter dig, och du gjorde väl i att du kom. Nu är vi alla här inför Gud för att höra allt vad Herren har befallt dig att säga."

Petrus tal

34 Då började Petrus tala: "Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor, 35 utan tar emot den som fruktar honom och gör det som är rätt, vilket folk han än tillhör. 36 Detta är det ord som Gud sände till Israels folk, när han förkunnade frid genom Jesus Kristus, han som är allas Herre. 37 Ni känner till den förkunnelse som gick ut över hela Judeen med början i Galileen, och som följde på det dop som Johannes förkunnade: 38 hur Gud smorde Jesus från Nasaret med den helige Andes kraft, han som gick omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld, ty Gud var med honom. 39 Vi är vittnen till allt han gjorde både på den judiska landsbygden och i Jerusalem. Honom hängde de upp på trä och dödade. 40 Men Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig, 41 inte för allt folket utan för de vittnen som Gud i förväg hade utvalt, för oss som åt och drack tillsammans med honom sedan han uppstått från de döda. 42 Och han befallde oss att predika för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till domare över levande och döda. 43 Om honom vittnar alla profeterna, att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn."

Hedningarna tar emot den helige Ande

44 Medan Petrus ännu talade föll den helige Ande över alla som hörde ordet. 45 Alla troende judar som hade följt med Petrus häpnade över att den helige Andes gåva blev utgjuten också över hedningarna. 46 Ty de hörde dem tala med tungor och prisa Gud. 47 Då frågade Petrus: "Inte kan väl någon hindra att dessa blir döpta med vatten, när de liksom vi har tagit emot den helige Ande?" 48 Och han befallde att de skulle döpas i Jesu Kristi namn. Sedan bad de honom stanna några dagar.

Petrus rapport om hedningarnas ställning

1 Apostlarna och bröderna i hela Judeen fick höra att också hedningarna hade tagit emot Guds ord. 2 När Petrus kom upp till Jerusalem, började de omskurna att angripa honom. 3 De sade: "Du har besökt oomskurna män och ätit tillsammans med dem." 4 Petrus förklarade då steg för steg vad som hade hänt: 5 "Jag befann mig i staden Joppe, och medan jag bad kom jag i hänryckning och fick se en syn. Något som liknade en stor linneduk kom ner. Fäst i sina fyra hörn sänktes den ner från himlen och kom till mig. 6 När jag noga såg efter, fick jag se jordens fyrfotadjur, både vilda och tama, och kräldjur och himlens fåglar. 7 Jag hörde också en röst som sade till mig: Stig upp, Petrus, slakta och ät! 8 Jag svarade: Nej, nej, Herre! Något oheligt eller orent har aldrig kommit i min mun. 9 För andra gången talade en röst från himlen: Vad Gud har förklarat för rent skall inte du anse vara orent. 10 Detta hände tre gånger, och sedan drogs alltsammans upp till himlen.

11 Och se, just då stod tre män utanför huset där vi var. De hade skickats till mig från Cesarea. 12 Anden sade till mig att jag skulle följa med dem utan att tveka. De sex bröderna här följde också med mig, och vi gick in i mannens hus. 13 Han berättade för oss, hur han hade sett ängeln stå i hans hus och säga: Skicka bud till Joppe och hämta hit den Simon som kallas Petrus. 14 Han skall tala till dig, och genom de orden skall du bli frälst, du och hela din familj. 15 Och när jag började tala, föll den helige Ande på dem, alldeles som på oss under den första tiden. 16 Då kom jag ihåg vad Herren hade sagt: Johannes döpte med vatten, men ni skall döpas i den helige Ande. 17 Om nu Gud gav dem samma gåva som han gav oss, när vi hade kommit till tro på Herren Jesus Kristus, vem var då jag, att jag skulle kunna hindra Gud?" 18 När de hörde detta, lugnade de sig och prisade Gud och sade: "Så har Gud skänkt också åt hedningarna den omvändelse som ger liv."

Evangelium kommer till hednavärlden

19 De som hade skingrats på grund av den förföljelse som började med Stefanus kom ända till Fenicien, Cypern och Antiokia, och de predikade ordet endast för judar. 20 Men bland dem fanns några män från Cypern och Cyrene, och när de kom till Antiokia började de tala också till grekerna och predika evangeliet om Herren Jesus. 21 Och Herrens hand var med dem, och ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren. 22 Ryktet om detta nådde församlingen i Jerusalem, och man sände då Barnabas till Antiokia. 23 När han kom dit och såg vad Guds nåd hade uträttat, blev han glad och uppmanade dem alla att hålla sig till Herren av hela sitt hjärta. 24 Barnabas var en god man, uppfylld av den helige Ande och tro. Och en stor skara människor fördes till Herren. 25 Han begav sig därefter till Tarsus för att söka upp Saulus. 26 Han fann honom och tog honom med sig till Antiokia. Under ett helt år var de tillsammans med församlingen och undervisade en stor skara. Och det var i Antiokia som lärjungarna först började kallas kristna.

27 Vid den tiden kom några profeter från Jerusalem ner till Antiokia. 28 En av dem som hette Agabus trädde fram, och genom Anden förutsade han att en svår hungersnöd skulle komma över hela världen. - Den kom också under Claudius regering. - 29 Då beslöt lärjungarna att var och en skulle skicka så mycket han kunde till hjälp åt bröderna som bodde i Judeen. 30 Detta gjorde de också, och de sände hjälpen med Barnabas och Saulus till de äldste.

Petrus fängslas och blir räddad

1 Vid den tiden lät kung Herodes gripa och misshandla några i församlingen. 2 Och Jakob, Johannes bror, lät han avrätta med svärd. 3 När han såg att detta vann bifall hos judarna, fortsatte han och lät gripa också Petrus. Detta hände under det osyrade brödets högtid. 4 Sedan han gripit honom satte han honom i fängelse och gav i uppdrag åt fyra vaktavdelningar, om vardera fyra man, att bevaka honom. Efter påsken ville han ställa honom inför folket. 5 Petrus hölls därför kvar i fängelset, och församlingen bad uthålligt till Gud för honom.

6 Natten innan Herodes hade tänkt ställa honom inför rätta, låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren stod vakter som bevakade fängelset. 7 Och se, en Herrens ängel stod där, och ett ljussken lyste upp rummet. Ängeln stötte Petrus i sidan och väckte honom och sade: "Skynda dig upp!" Då föll kedjorna från Petrus händer, 8 och ängeln sade till honom: "Sätt på dig bältet och ta på dig sandalerna." Petrus gjorde det, och ängeln sade: "Ta på dig manteln och följ mig." 9 Petrus gick ut och följde honom, men han förstod inte att det som skedde genom ängeln var verkligt utan trodde att han såg en syn. 10 De gick förbi den första vakten och så den andra och kom sedan till järnporten som ledde ut till staden, och den öppnades för dem av sig själv. Så kom de ut och gick längs en gata, och plötsligt lämnade ängeln honom. 11 När Petrus blev sig själv igen sade han: "Nu vet jag verkligen att Herren har sänt sin ängel och räddat mig ur Herodes hand och från allt som det judiska folket hade väntat sig."

12 Då han nu insåg vad som hänt, gick han till Marias hus, hon som var mor till den Johannes som kallades Markus. Där var många församlade och bad. 13 Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rode gick för att öppna. 14 När hon kände igen Petrus röst, blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade att Petrus stod utanför porten. 15 De sade till henne: "Du är tokig!" Men hon höll fast vid att det var så, och då sade de: "Det är hans ängel." 16 Under tiden fortsatte Petrus att bulta, och när de öppnade såg de till sin häpnad att det var han. 17 Han gav tecken åt dem med handen att vara tysta, och så förklarade han för dem hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han sade: "Berätta detta för Jakob och de andra bröderna." Sedan gick han ut och begav sig till en annan plats. 18 På morgonen blev det stor förvirring bland soldaterna. Vad hade det blivit av Petrus? 19 När så Herodes skickade bud efter honom och inte fick tag i honom, förhörde han vakterna och befallde att de skulle föras bort. Därefter lämnade han Judeen och for ner till Cesarea och uppehöll sig där.

Herodes död

20 Herodes hyste motvilja mot invånarna i Tyrus och Sidon. Gemensamt uppvaktade de kungen, och sedan de fått hans kammarherre Blastus på sin sida, bad de om fred. De var nämligen helt beroende av kungens område för sin försörjning. 21 På utsatt dag klädde sig Herodes i kunglig skrud och satte sig på tronen och höll ett tal till dem. 22 Då ropade folket: "En guds röst är detta, inte en människas!" 23 Genast slog en Herrens ängel honom, därför att han inte gav Gud äran, och han blev uppäten av maskar och dog.
 

SAULUS FÖRSTA MISSIONSRESA

(Kap 13:4-14:28)

Barnabas och Saulus sänds ut från Antiokia

24 Guds ord hade framgång och spreds alltmer. 25 Och sedan Barnabas och Saulus hade fullgjort sitt uppdrag i Jerusalem, vände de tillbaka och tog med sig Johannes som kallades Markus.

1 I församlingen i Antiokia fanns det profeter och lärare, Barnabas, Simeon som kallades Niger, Lucius från Cyrene, Manaen, fosterbror till landsfursten Herodes, samt Saulus. 2 När de tjänade Herren och fastade, sade den helige Ande: "Avskilj åt mig Barnabas och Saulus för den uppgift som jag har kallat dem till." 3 Då fastade de och bad och lade händerna på dem och sände ut dem.

På Cypern

4 Sedan de hade blivit utsända av den helige Ande, for de ner till Seleucia, och därifrån seglade de till Cypern. 5 De kom till Salamis och predikade Guds ord i judarnas synagogor. De hade också med sig Johannes som medhjälpare. 6 Sedan for de över hela ön ända till Pafos. Där träffade de på en jude som bedrev trolldom, en falsk profet vid namn Barjesus. 7 Han höll till hos landshövdingen Sergius Paulus, som var en förståndig man. Denne kallade till sig Barnabas och Saulus och ville höra Guds ord. 8 Men Elymas, trollkarlen - det är vad hans namn betyder - gick emot dem och försökte hindra landshövdingen från att komma till tro. 9 Saulus som även kallades Paulus, uppfylldes då av den helige Ande och spände ögonen i honom 10 och sade: "Du djävulens son, full av allt slags svek och bedrägeri, du fiende till allt som är rätt, skall du aldrig upphöra att förvränga Herrens raka vägar? 11 Se, nu kommer Herrens hand över dig, och du skall bli blind en tid och inte kunna se solen." I samma ögonblick föll ett totalt mörker över honom, och han gick omkring och sökte efter någon som kunde leda honom. 12 När landshövdingen såg det som hände, kom han till tro, slagen med häpnad över Herrens lära.

I Antiokia i Pisidien

13 Paulus och hans följeslagare seglade sedan ut från Pafos och kom till Perge i Pamfylien. Där lämnade Johannes dem och återvände till Jerusalem. 14 Själva fortsatte de sin resa från Perge och kom till Antiokia i Pisidien. På sabbaten gick de till synagogan och satte sig. 15 Efter läsningen av lagen och profeterna lät synagogföreståndarna hälsa dem: "Bröder, om någon av er har ett ord av tröst och förmaning till folket, så säg det." 16 Då reste sig Paulus, gav tecken med handen och sade: "Israelitiska män och ni som fruktar Gud, lyssna! 17 Detta folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder, och han tog hand om sitt folk, när de bodde som främlingar i Egypten. Med upplyft arm förde han dem ut därifrån, 18 och under fyrtio år bar han dem i öknen. 19 Han utrotade sju folk i Kanaan och gav deras land i arv åt sitt folk. 20 Detta tog omkring fyrahundrafemtio år. Därefter gav han dem domare fram till profeten Samuels tid. 21 Sedan bad de att få en kung, och Gud gav dem Saul, Kis son, en man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år. 22 Men Gud avsatte honom och gjorde David till kung över dem. Honom gav han sitt vittnesbörd: Jag har funnit David, Isais son, en man efter mitt hjärta. Han skall utföra min vilja i allt. 23 Av hans efterkommande har Gud enligt sitt löfte fört fram Jesus som Frälsare för Israel. 24 Innan Jesus trädde fram, hade Johannes förkunnat omvändelsens dop för hela Israels folk. 25 Och när Johannes stod vid slutet av sitt lopp, sade han: Det ni tror att jag är, det är jag inte. Men se, efter mig kommer en som jag inte ens är värd att knyta upp sandalerna på.

26 Ni bröder, söner av Abrahams släkt, och ni andra som fruktar Gud, till oss har budskapet om denna frälsning blivit sänt. 27 Ty Jerusalems invånare och deras ledare förstod inte vem han var. Genom sin dom har de uppfyllt profeternas förutsägelser som föreläses varje sabbat. 28 Fast de inte fann något giltigt skäl att döma honom till döden, krävde de att Pilatus skulle låta avrätta honom. 29 Och när de hade fullbordat allt som var skrivet om honom, tog de ner honom från träet och lade honom i en grav. 30 Men Gud uppväckte honom från de döda, 31 och under många dagar visade han sig för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket. 32 Och nu förkunnar vi för er det glada budskapet att det löfte som gavs till våra fäder, 33 det har Gud uppfyllt åt oss, deras barn, genom att låta Jesus träda fram, så som det är skrivet i andra psalmen: Du är min son, jag har i dag fött dig. 34 Och att han har uppväckt honom från de döda, så att han inte mer kommer att vända tillbaka till graven, det har han sagt med dessa ord: Jag vill ge er de heliga och fasta nådelöften som David fick. 35 Därför säger han också på ett annat ställe: Du skall inte låta din Helige se förgängelsen. 36 När David på sin tid hade tjänat Guds vilja, insomnade han och blev lagd till vila hos sina fäder och såg förgängelsen. 37 Men den som Gud uppväckte har inte sett förgängelsen. 38/39 Därför skall ni veta, mina bröder, att det är genom honom som syndernas förlåtelse predikas för er, och att var och en som tror förklaras rättfärdig i honom och fri från allt som ni inte kunde frias från genom Mose lag. 40 Se därför till att det som är sagt hos profeterna inte drabbar er:

41 Se, ni föraktare, häpna och gå under: en gärning utför jag i era dagar,
en gärning som ni aldrig kommer att tro, när man berättar den för er."

42 När de gick ut bad folket att de nästa sabbat skulle tala om detta för dem. 43 Och då man skildes åt, följde många judar och gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas, som talade till dem och uppmanade dem att förbli i Guds nåd.

44 Följande sabbat samlades nästan hela staden för att lyssna till Herrens ord. 45 När judarna fick se allt folket, fylldes de av avund och hånade Paulus och sade emot honom när han predikade. 46 Då svarade Paulus och Barnabas frimodigt: "Guds ord måste först predikas för er. Men då ni visar det ifrån er och inte anser er själva värdiga det eviga livet, se, då vänder vi oss till hedningarna. 47 Ty så har Herren befallt oss:

Jag har satt dig till ett ljus för hedningarna,
för att du skall bli till frälsning intill jordens yttersta gräns.

48 När hedningarna hörde detta, blev de glada och prisade Herrens ord, och de kom till tro, så många som var bestämda till evigt liv. 49 Och Herrens ord spreds över hela området.

50 Men judarna hetsade upp de ansedda kvinnor som fruktade Gud och de främsta männen i staden, och de satte i gång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från sitt område. 51 Då skakade de dammet av sina fötter mot dem och begav sig till Ikonium. 52 Och lärjungarna uppfylldes av glädje och den helige Ande.

I Ikonium

1 I Ikonium hände samma sak. De gick till judarnas synagoga och predikade så att många, både judar och greker, kom till tro. 2 Men de judar som vägrade att tro eggade upp hedningarna och hetsade dem mot bröderna. 3 Paulus och Barnabas stannade där en lång tid och talade frimodigt i Herren, som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta tecken och under ske genom deras händer. 4 Men folket i staden delade sig, så att en del höll med judarna och andra med apostlarna. 5 Och när hedningarna och judarna med sina ledare gjorde upp en plan att misshandla och stena dem, 6 fick apostlarna reda på det och flydde till städerna Lystra och Derbe i Lykaonien och trakten däromkring. 7 Där fortsatte de att predika evangeliet.

I Lystra

8 I Lystra fanns det en man som från födelsen var lam i fötterna och aldrig hade kunnat gå. 9 Han hörde Paulus predika. Denne fäste ögonen på honom, och när han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad, 10 sade han med hög röst: "Res dig upp och stå på benen!" Då hoppade han upp och började gå omkring. 11 När folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de på lykaoniska:"Gudarna har stigit ner till oss i mänsklig gestalt." 12 Och de kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet. 13 Prästen i Zeustemplet utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville offra tillsammans med folket. 14 Men när apostlarna Barnabas och Paulus hörde det, rev de sönder sina kläder och rusade in i folkhopen och ropade: 15 "Människor, vad är det ni gör? Vi är människor som ni. Vi predikar för er det glada budskapet att ni skall omvända er från dessa avgudar till den levande Guden, som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem. 16 Han har under gångna släktled tillåtit alla hednafolk att gå sina egna vägar. 17 Ändå har han lämnat många vittnesbörd om att han gör gott. Från himlen ger han er regn och tider med goda skördar och fyller era hjärtan med glädje över maten ni får." 18 Fastän de sade så, var det med knapp nöd de kunde lugna folket och hindra dem från att offra åt dem.

19 Från Antiokia och Ikonium kom det nu några judar. De lyckades få med sig folket, och man stenade Paulus och släpade ut honom ur staden i tron att han var död. 20 Men när lärjungarna samlades omkring honom, reste han sig och gick in i staden.

I Derbe och till Antiokia i Syrien

Nästa dag for Paulus och Barnabas till Derbe. 21 De predikade evangeliet i staden och vann många lärjungar. Sedan återvände de till Lystra och Ikonium och Antiokia, 22 och styrkte lärjungarna och uppmanade dem att förbli i tron. De sade att vi måste gå genom många lidanden för att komma in i Guds rike. 23 I varje församling insatte de äldste åt dem, och efter bön och fasta överlämnade de dem åt Herren, som de hade kommit till tro på.

24 Sedan tog apostlarna vägen genom Pisidien och kom till Pamfylien. 25 Och när de hade predikat ordet i Perge, for de ner till Attalia. 26 Därifrån seglade de tillbaka till Antiokia, där de hade blivitöverlämnade åt Guds nåd för det uppdrag som de nu hade fullgjort. 27 Och när de hade kommit dit, kallade de samman församlingen och berättade om allt vad Gud hade gjort med dem och hur han hade öppnat trons dörr för hedningarna. 28 Och de stannade ganska länge där hos lärjungarna.

Mötet i Jerusalem

1 Några som hade kommit ner från Judeen började lära bröderna att de inte kunde bli frälsta, om de inte lät omskära sig enligt seden från Mose. 2 När det nu uppstod oenighet och Paulus och Barnabas kom i allvarlig tvist med dem, beslöt man att dessa två och några andra av dem skulle fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem för att överlägga med dem om denna stridsfråga. 3 Församlingen utrustade dem för resan, och de for genom Fenicien och Samarien. Där berättade de om hedningarnas omvändelse, och det väckte stor glädje bland alla bröderna.

4 När de kom till Jerusalem, togs de emot av församlingen och av apostlarna och de äldste, och de berättade om allt vad Gud hade gjort med dem. 5 Några från fariseernas parti hade kommit till tro, och de steg nu fram och sade att man måste omskära hedningarna och befalla dem att hålla Mose lag. 6 Apostlarna och de äldste samlades då för att behandla frågan. 7 Efter en lång överläggning reste sig Petrus och sade till dem: "Bröder, ni vet att Gud för länge sedan bestämde, att hedningarna genom min mun skulle få höra evangeliets ord och komma till tro. 8 Och Gud som känner hjärtat, har vittnat för dem genom att ge den helige Ande åt dem likaväl som åt oss. 9 Han gjorde ingen skillnad mellan oss och dem, sedan han genom tron hade renat deras hjärtan. 10 Varför vill ni då fresta Gud och på lärjungarnas axlar lägga ett ok, som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära? 11 Nej, vi tror att vi på samma sätt som de blir frälsta genom Herren Jesu nåd." 12 Då teg alla de församlade, och man lyssnade på Barnabas och Paulus, som berättade om hur stora tecken och under Gud hade utfört genom dem bland hedningarna.

13 När de hade slutat tala, sade Jakob: "Bröder,hör på mig. 14 Simeon har berättat om hur Gud först såg till att han vann ett folk åt sitt namn bland hedningarna. 15 Det stämmer överens med profeternas ord, där det heter:

16 Därefter skall jag vända tillbaka
och åter bygga upp Davids fallna boning.
Dess ruiner skall jag bygga upp
och jag skall upprätta den igen,
17 för att alla andra människor skall söka Herren,
alla hedningar, över vilka mitt namn har nämnts.
Så säger Herren, som gör detta,
18 det som är känt från evighet.

19 Därför anser jag att vi inte skall göra det svårt för de hedningar som vänder sig till Gud 20 utan endast skriva till dem att de skall avhålla sig från sådant som orenats genom avgudadyrkan, från otukt, från köttet av kvävda djur och från blod. 21 Ty Mose har i tidigare släktled haft sina förkunnare i alla städer, då han föreläses i synagogorna varje sabbat."

Brev från församlingen i Jerusalem

22 Då beslöt apostlarna, de äldste och hela församlingen att bland sig utse några män och sända dem till Antiokia tillsammans med Paulus och Barnabas. De valde Judas, som kallades Barsabbas, och Silas, båda ledande män bland bröderna 23 och skickade med dem följande brev: "Apostlarna och de äldste och bröderna hälsar de bröder i Antiokia och Syrien och Cilicien som är av hednisk härkomst. 24 Vi har hört att några som kommit från oss har skapat oro och förvirring bland er med sina uttalanden. Men vi har inte gett dem något uppdrag. 25 Därför har vi enhälligt beslutat att utse några män och sända dem till er tillsammansmed våra kära bröder Barnabas och Paulus, 26 dessa som har vågat livet för vår Herre Jesu Kristi namn. 27 Vi sänder alltså Judas och Silas, och de skall muntligen meddela samma sak. 28 Den helige Ande och vi har nämligen beslutat att inte lägga någon börda på er förutom följande nödvändiga föreskrifter: 29 Ni skall avhålla er från kött som offrats åt avgudar, från blod, från kött av kvävda djur och från otukt. Ni gör rätt om ni undviker sådant. Allt väl!"

30 De sändes nu i väg och kom ner till Antiokia, där de sammankallade församlingen och överlämnade brevet. 31 Bröderna läste det och blev glada över den uppmuntran som det gav. 32 Judas och Silas, som själva var profeter, talade mycket som uppmuntrade och styrkte bröderna. 33 Och sedan de hade varit där en tid, lät bröderna dem under fridshälsningar vända tillbaka till dem som hade sänt ut dem. 35 Paulus och Barnabas stannade i Antiokia, där de undervisade och predikade Herrens ord tillsammans med många andra.

PAULUS ANDRA MISSIONSRESA

(15:36-18:22)

Ny missionsresa

36 Efter några dagar sade Paulus till Barnabas: "Låt oss nu vända tillbaka och besöka bröderna i alla de städer där vi har predikat Herrens ord, och se hur de har det." 37 Barnabas ville också ta med Johannes som kallades Markus. 38 Men Paulus ansåg det inte lämpligt att de skulle ta med sig den som hade lämnat dem i Pamfylien och inte följt med i arbetet. 39 Så skarp blev deras tvist att de skildes åt. Barnabas tog med sig Markus och seglade till Cypern. 40 Men Paulus däremot utsåg Silas och begav sig därifrån, sedan bröderna hade överlämnat honom åt Herrens nåd. 41 Han reste genom Syrien och Cilicien och styrkte församlingarna.

1 Paulus kom också till Derbe och Lystra. Där fanns en lärjunge som hette Timoteus. Han var son till en troende judinna, och hans far var grek. 2 Bröderna i Lystra och Ikonium talade väl om Timoteus. 3 Eftersom Paulus ville ha honom med på resan, tog han och omskar honom av hänsyn till judarna i de trakterna, ty alla kände till att hans far var grek. 4 När de reste genom städerna, överlämnade de åt bröderna de föreskrifter som apostlarna och de äldste i Jerusalem hade fastställt. 5 Och församlingarna stärktes i tron, och antalet troende ökade för varje dag.

Under Andens ledning

6 Sedan tog de vägen genom Frygien och Galatien, eftersom de av den helige Ande hindrades från att predika ordet i Asien. 7 Och när de nådde Mysien försökte de bege sig till Bitynien, men det tillät inte Jesu Ande. 8 Då for de genom Mysien ner till Troas. 9 På natten såg Paulus en syn. En man från Makedonien stod där och bad honom: "Kom över till Makedonien och hjälp oss!" 10 När han hade sett denna syn, försökte vi genast ta oss till Makedonien, eftersom vi förstod att Gud hade kallat oss att predika evangeliet för dem.

I Filippi

11 Vi lade ut från Troas och seglade rakt över till Samotrake och nästa dag till Neapolis 12 och därifrån till Filippi, som är den ledande staden i denna del av Makedonien och en romersk koloni. I den staden stannade vi några dagar. 13 På sabbaten tog vi vägen ut genom stadsporten och gick längs en flod, där vi antog att det fanns ett böneställe. Vi satte oss ner och började tala till de kvinnor som hade kommit dit. 14 En av dem som lyssnade hette Lydia. Hon handlade med purpurtyger och var från staden Tyatira, och hon hörde till dem som fruktade Gud. Och Herren öppnade hennes hjärta, så att hon tog till sig det som Paulus predikade. 15 När hon och alla i hennes familj hade blivit döpta bad hon: "Kom hem till mig och bo där, om ni anser att jag tror på Herren." Och hon övertalade oss.

Paulus och Silas i fängelse

16 En gång när vi var på väg till bönestället, mötte vi en slavflicka som hade en spådomsande och som skaffade sina herrar goda inkomster genom att spå. 17 Hon följde efter Paulus och oss andra och skrek: "De här männen är den högste gudens tjänare, och de förkunnar för er en väg till frälsning." 18 Så gjorde hon i flera dagar. Men Paulus blev upprörd och vände sig om och sade till anden: "Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att fara ut ur henne." Och i samma ögonblick for den ut. 19 När hennes herrar såg att allt hopp om inkomster var ute för dem, grep de Paulus och Silas och släpade dem till torget inför stadens myndigheter. 20 De förde fram dem till stadens domare och sade: "De här männen stör ordningen i vår stad. De är judar 21 och förkunnar seder som det inte är tillåtet för oss som romerska medborgare att anta eller följa." 22 Folket gick också till angrepp mot dem, och domarna slet av dem kläderna och befallde att de skulle piskas. 23 De fick många rapp och kastades i fängelse, och fångvaktaren fick befallning att noga bevaka dem. 24 När han hade fått en sådan befallning, satte han dem i det innersta fängelserummet och spände fast deras fötter i stocken.

25 Vid midnatt var Paulus och Silas i bön och sjöng lovsånger till Gud, och de andra fångarna lyssnade på dem. 26 Plötsligt kom ett kraftigt jordskalv, så att fängelset skakades i sina grundvalar. I samma ögonblick öppnades alla dörrar, och allas bojor lossnade och föll av. 27 Fångvaktaren vaknade, och när han fick se att fängelsets dörrar stod öppna, drog han sitt svärd och skulle just ta sitt liv, eftersom han trodde att fångarna hade flytt. 28 Men Paulus ropade högt: "Gör dig inte något illa! Vi är alla här." 29 Då bad fångvaktaren om ljus och rusade in och föll skräckslagen ner inför Paulus och Silas. 30 Sedan förde han ut dem och frågade: "Ni herrar, vad skall jag göra för att bli frälst?" 31 De svarade: "Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj." 32 Och de predikade Herrens ord för honom och för alla i hans familj. 33 Redan vid denna tid på natten tog fångvaktaren dem med sig och tvättade deras sår. Och han och de som hörde till hans familj döptes genast. 34 Sedan förde han dem upp till sin bostad och dukade ett bord, jublande glad över att han med hela sin familj hade kommit till tro på Gud.

35 När det blev dag skickade domarna sina rättstjänare och lät säga: "Frige de där männen!" 36 Fångvaktaren framförde detta till Paulus och sade: "Domarna har sänt bud att ni skall friges. Så kom nu ut och gå i frid!" 37 Men Paulus sade till dem: "De har låtit piska oss offentligt, utan dom och rannsakan, fast vi är romerska medborgare, och de har kastat oss i fängelse. Och nu vill de låta oss gå i hemlighet. Å nej, de får själva komma och föra ut oss." 38 Rättstjänarna framförde detta till domarna. När dessa fick höra att de var romerska medborgare blev de förskräckta. 39 De kom och talade vänligt till dem och förde ut dem och bad dem lämna staden. 40 När Paulus och Silas hade kommit ut ur fängelset gick de hem till Lydia. Där träffade de bröderna och gav dem uppmuntran och tröst. Sedan for de vidare.

I Tessalonika och Berea

1 De tog vägen över Amfipolis och Apollonia och kom till Tessalonika, där judarna hade en synagoga. 2 Till dem gick Paulus som han brukade, och under tre sabbater samtalade han med dem utifrån Skrifterna 3 och förklarade och visade att Messias måste lida och uppstå från de döda. Och han fortsatte: "Denne Jesus som jag predikar för er, han är Messias." 4 Några av dem blev övertygade och slöt sig till Paulus och Silas. Därtill kom ett stort antal greker som fruktade Gud och inte så få kvinnor av förnäm släkt. 5 Men judarna blev avundsjuka och tog med sig en del löst folk från gatan och ställde till upplopp och oroligheter i staden. De stormade fram mot Jasons hus och sökte efter Paulus och Silas och ville föra ut dem till folkmassan. 6 Men när de inte fann dem, släpade de Jason och några andra bröder till stadens styresmän och skrek: "Nu är de här också, de som har vänt upp och ner på hela världen, 7 och Jason har tagit emot dem. De handlar alla mot kejsarens påbud och säger att en annan, en som heter Jesus, är kung." 8 Folket och styresmännen blev förskräckta när de hörde detta, 9 och sedan Jason och de andra hade ställt borgen frigavs de.

10 Redan samma natt skickade bröderna i väg Paulus och Silas till Berea. Så snart de kom dit gick de till judarnas synagoga. 11 Judarna där var mer öppna än de i Tessalonika. De tog emot ordet med all villighet och forskade dagligen i Skrifterna för att se om det kunde förhålla sig så. 12 Många av dem kom till tro, likaså ganska många ansedda grekiska kvinnor och män. 13 Men när judarna i Tessalonika fick veta att Guds ord predikades av Paulus också i Berea, kom de dit och hetsade upp massorna och ställde till oro. 14 Bröderna sände då genast i väg Paulus ner mot kusten, men Silas och Timoteus stannade kvar där.

Paulus i Athen

15 De som följde Paulus förde honom ända till Athen. Och de vände tillbaka med beskedet att Silas och Timoteus skulle komma till honom så snart som möjligt. 16 Medan Paulus väntade på dem i Athen, blev han upprörd i sin ande, när han såg hur fylld staden var med avgudabilder. 17 Han samtalade nu i synagogan med judarna och med dem som fruktade Gud och dessutom varje dag på torget med dem som han träffade där. 18 Även en del filosofer, både epikureer och stoiker, diskuterade med honom och en del sade: "Vad kan den där pratmakaren vilja säga?" Andra sade: "Han tycks vara en som förkunnar främmande gudar." Detta sade de, eftersom han predikade evangeliet om Jesus och uppståndelsen. 19 Och de tog honom med sig upp till Areopagen och sade: "Kan vi få veta vad det är för en ny lära du förkunnar? 20 Det är underliga ting du låter oss höra. Nu vill vi veta vad det egentligen rör sig om." 21 Athenarna liksom främlingarna där ägnade nämligen all sin tid åt att tala om och lyssna till senaste nytt för dagen.

Paulus tal på Areopagen

22 Paulus ställde sig nu mitt på Areopagen och sade: "Athenare, jag ser av allting att ni är mycket religiösa. 23 När jag har gått omkring och sett era gudabilder, har jag nämligen också funnit ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Vad ni alltså tillber utan att känna, det predikar jag för er. 24 Gud är den som har skapat världen och allt som är i den. Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel som är gjorda av människohand. 25 Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som åt alla ger liv och anda och allt. 26 Och han har av en enda människa skapat alla människor och folk, för att de skall bo över hela jorden. Han har fastställt bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skall bo, 27 för att de skall söka Gud, om de möjligen skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom, fastän han inte är långt borta från någon enda av oss. 28 Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, så som även några av era egna skalder har sagt: Vi är av hans släkt. 29 Är vi nu av Guds släkt bör vi inte tänka oss att gudomen liknar något av guld, silver eller sten, en bild som kommit till av mänsklig konst och fantasi. 30 Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han människorna att de alla och överallt skall omvända sig. 31 Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda."

32 När de hörde Paulus tala om uppståndelsen från de döda, började några håna honom, men andra sade: "Vi vill höra dig tala om detta en annan gång." 33 Därmed lämnade Paulus dem. 34 Men några män slöt sig till honom och kom till tro, bland dem Dionysius, som var medlem av Areopagen, och en kvinna som hette Damaris och några till.

Paulus i Korint

1 Sedan lämnade Paulus Athen och kom till Korint. 2 Där träffade han en jude vid namn Akvila, född i Pontus, och hans hustru Priskilla. De hade nyligen kommit från Italien, eftersom Klaudius hade gett befallning om att alla judar skulle lämna Rom. Till dessa båda kom nu Paulus, 3 och då han hade samma yrke som de, stannade han hos dem och arbetade. De var nämligen tältmakare. 4 Varje sabbat förde han samtal i synagogan och övertygade både judar och greker.

5 När Silas och Timoteus kom ner från Makedonien, var Paulus helt upptagen med att predika ordet och vittna för judarna att Jesus är Messias. 6 Men de gick emot honom och hånade honom. Då skakade han sina kläder och sade till dem: "Ert blod skall komma över era egna huvuden. Jag är utan skuld. Från och med nu går jag till hedningarna." 7 Och han gick därifrån och tog in hos Titius Justus, en man som fruktade Gud och som hade ett hus alldeles intill synagogan. 8 Krispus, föreståndaren för synagogan, och hela hans familj kom till tro på Herren. Även många andra korintier som lyssnade kom till tro och döptes. 9 En natt sade Herren i en syn till Paulus: "Var inte rädd, utan tala och tig inte! 10 Jag är med dig, och ingen skall angripa dig och göra dig något ont, ty jag har mycket folk här i staden." 11 Och han stannade där i ett år och sex månader och undervisade dem i Guds ord.

Paulus inför Gallios domstol

12 När Gallio var landshövding i Akaja, gick judarna till gemensamt angrepp mot Paulus och drog honom inför domstol 13 och sade: "Den här mannen förleder folk att dyrka Gud i strid mot lagen." 14 Just som Paulus skulle ta till orda, sade Gallio till judarna: "Om det vore fråga om något brott eller något illdåd skulle jag naturligtvis ta upp ert klagomål, ni judar. 15 Men gäller det tvistefrågor om ord och namn och er egen lag, då får ni själva avgöra saken. I sådana tvister vill jag inte vara domare." 16 Och han drev bort dem från domstolen. 17 Alla grep då synagogföreståndaren Sostenes och misshandlade honom framför domarsätet, utan att Gallio brydde sig om det.

Tillbaka till Antiokia

18 Paulus stannade i Korint ännu någon tid. Därefter tog han avsked av bröderna och avseglade till Syrien i sällskap med Priskilla och Akvila, sedan han i Kenkrea hade låtit raka sitt huvud. Han hade nämligen avlagt ett löfte. 19 De kom till Efesus, och där lämnade han dem. Själv gick han in i synagogan och samtalade med judarna. 20 De bad honom stanna längre, men han avböjde 21 och tog avsked och sade: "Jag kommer tillbaka till er igen om Gud vill." Sedan avseglade han från Efesus. 22 När han kom till Cesarea, gick han upp och hälsade på församlingen och for därefter ner till Antiokia.

 

PAULUS TREDJE MISSIONSRESA

(18:23-21:16)

Apollos

23 Här uppehöll sig Paulus någon tid. Sedan bröt han upp och for först genom Galatien och sedan genom Frygien, och han styrkte alla lärjungarna. 24 Till Efesus kom en jude som hette Apollos. Han var född i Alexandria och var en lärd man och mycket kunnig i Skriften. 25 Han hade fått undervisning om Herrens väg och talade brinnande i anden och undervisade noggrant om Jesus, men han kände bara till Johannes dop. 26 Han började också frimodigt predika i synagogan. Priskilla och Akvila hörde honom, och de tog sig an honom och förklarade grundligare Guds väg för honom. 27 När Apollos sedan ville fara över till Akaja, skrev bröderna till lärjungarna och uppmanade dem att ta emot honom. Han kom dit och blev till stor hjälp för dem som genom Guds nåd hade kommit till tro. 28 Ty han motbevisade eftertryckligt judarna, när han utifrån Skrifterna offentligt bevisade att Jesus är Messias.

Paulus i Efesus

1 Medan Apollos var i Korint kom Paulus ner till Efesus, sedan han rest genom höglandet. Där träffade han några lärjungar, 2 och han frågade dem: "Tog ni emot den helige Ande när ni kom till tro?" De svarade honom: "Nej, vi har inte ens hört att den helige Ande har blivit utgjuten." 3 Då frågade han: "Vilket dop blev ni döpta med?" De svarade: "Med Johannes dop." 4 Paulus sade: "Johannes döpte med omvändelsens dop och uppmanade folket att tro på den som kom efter honom, det vill säga på Jesus." 5 När de fick höra detta döptes de i Herren Jesu namn. 6 Och när Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över dem, och de talade med tungor och profeterade. 7 Tillsammans var det omkring tolv män.

8 Sedan gick han in i synagogan och under tre månader predikade han frimodigt. Han samtalade med dem och försökte övertyga dem om det som hör till Guds rike. 9 Men där fanns några som förhärdade sig och inte ville tro utan talade illa om 'den vägen', så att alla hörde det. Då lämnade han dem och tog lärjungarna med sig, och varje dag höll han samtal i Tyrannus hörsal. 10 Detta pågick under två år, så att alla som bodde i Asien, judar och greker, fick höra Herrens ord. 11 Gud gjorde ovanliga under genom Paulus händer, 12 så att man till och med tog dukar och plagg som varit i beröring med hans hud och lade på de sjuka, och sjukdomarna lämnade dem och de onda andarna for ut.

13 Några kringvandrande judiska andeutdrivare tog sig också för att uttala Herren Jesu namn över dem som hade onda andar. De sade: "Jag besvär er vid den Jesus som Paulus predikar." 14 Det var sju söner till en viss Skevas, en judisk överstepräst, som gjorde så. 15 Men den onde anden svarade dem: "Jesus känner jag till, och vem Paulus är vet jag, men vilka är ni?" 16 Och mannen som hade den onde anden kastade sig över dem, övermannade alla och misshandlade dem så svårt att de måste fly ut ur huset, nakna och blodiga. 17 Detta fick alla i Efesus veta, både judar och greker, och fruktan kom över dem alla, och Herren Jesu namn blev prisat. 18 Många av dem som trodde kom och bekände öppet vad de tidigare hade gjort. 19 Åtskilliga av dem som hade bedrivit trolldom samlade ihop sina böcker och brände upp dem offentligt. Man räknade ut vad de var värda och kom fram till femtiotusen silverdrakmer. 20 På detta sätt hade ordet genom Herrens kraft framgång och visade sin styrka.

Oroligheter i Efesus

21 När detta var slutfört bestämde sig Paulus för att genom Makedonien och Akaja resa till Jerusalem. Han sade: "Och när jag har varit där måste jag också besöka Rom." 22 Han sände två av sina medhjälpare, Timoteus och Erastus, till Makedonien och stannade själv en tid i Asien.

23 Vid den tiden uppstod det stor oro med anledning av 'den vägen'. 24 En silversmed som hette Demetrius, tillverkade Artemistempel av silver och skaffade därmed hantverkarna stora inkomster. 25 Nu kallade han samman dem och sådana som hade liknande arbeten och sade: "Ni män, ni vet att vi har vårt välstånd av detta arbete. 26 Och nu ser ni och hör hur den där Paulus har vilselett en massa människor, inte bara i Efesus utan i nästan hela Asien, med sitt tal om att gudar som är tillverkade av händer inte är några gudar. 27 Det är fara värt inte endast att vårt hantverk får dåligt rykte utan också att den stora gudinnan Artemis tempel förlorar sitt anseende, och att den gudinna som hela Asien, ja, hela världen dyrkar, mister sin gudomliga storhet."

28 När de hörde detta blev de ursinniga och skrek: "Stor är efesiernas Artemis!" 29 Hela staden kom i uppror, och folk rusade alla på en gång till teatern och släpade med sig Gajus och Aristarkus, två makedonier som var Paulus följeslagare. 30 Paulus ville gå in till folket men hindrades av lärjungarna. 31 Några asiarker som var hans vänner skickade också bud till honom och bad att han inte skulle ge sig in på teatern. 32 Där skrek några ett, andra något annat. Folkmassan var i uppror, och de flesta visste inte ens varför de hade samlats. 33 Några ur hopen förklarade för Alexander vad saken gällde, och judarna skickade fram honom. Han gav tecken med handen och ville hålla ett försvarstal inför folket. 34 Men när de märkte att han var jude, ropade de alla på en gång i ett par timmar: "Stor är efesiernas Artemis!"

35 Men stadens sekreterare lugnade folket och sade: "Efesier, finns det någon enda människa som inte känner till att efesiernas stad är vårdare av den stora Artemis tempel och hennes bild som har fallit ner från himlen? 36 Eftersom ingen kan neka till detta, bör ni hålla er lugna och inte göra något förhastat. 37 Ni har fört hit de här männen som varken har rånat tempel eller hädat vår gudinna. 38 Om nu Demetrius och hans hantverkare vill föra talan mot någon, så hålls det rättegångar och finns det landshövdingar. Inför sådana skall de anklaga varandra. 39 Och om det är något mer ni vill ta upp, skall det avgöras i den lagliga folkförsamlingen. 40 På grund av det som har hänt i dag riskerar vi att bli anklagade för uppror. Vi har ju inte något skäl att anföra när vi skall stå till svars för dessa oroligheter." Och efter att ha sagt det upplöste han folksamlingen.

Resan till Jerusalem

1 Efter att ha skilts från dem och lagt ut, seglade vi rakt mot Kos och kom nästa dag till Rhodos och därifrån till Patara. 2 Där fann vi ett skepp som skulle fara över till Fenicien, och vi gick ombord och lade ut. 3 Vi siktade Cypern och lämnade ön bakom oss på babords sida, seglade till Syrien och kom till Tyrus, där lasten skulle lossas. 4 Vi sökte upp lärjungarna och stannade där i sju dagar. Genom Anden sade de till Paulus att han inte skulle fara upp till Jerusalem. 5 Men när de dagarna hade gått, bröt vi upp och fortsatte resan. Alla, också kvinnor och barn, följde med oss ända tills vi kom ut ur staden, och på stranden böjde vi knä och bad. 6 Sedan tog vi farväl av varandra och steg ombord på skeppet, och de vände hem till sitt.

7 Från Tyrus kom vi till Ptolemais, där vi avslutade vår sjöresa. Vi hälsade på bröderna där och stannade hos dem en dag. 8 Nästa dag begav vi oss därifrån och kom till Cesarea. Där tog vi in hos evangelisten Filippus, som var en av de sju, och stannade hos honom. 9 Han hade fyra ogifta döttrar som hade profetisk gåva. 10 När vi hade varit där i flera dagar, kom en profet vid namn Agabus ner från Judeen. 11 Han kom nu till oss, tog Paulus bälte och band sina fötter och händer och sade: "Så säger den helige Ande: Den man som äger detta bälte kommer judarna i Jerusalem att binda så här och utlämna åt hedningarna." 12 När vi hörde det, bad både vi och de som bodde på platsen Paulus att han inte skulle fara upp till Jerusalem. 13 Då svarade han: "Varför gråter ni och får mitt hjärta att brista? Jag är beredd inte bara att låta mig bindas utan också att dö i Jerusalem för Herren Jesu namns skull." 14 När han inte kunde övertalas, lugnade vi oss och sade: "Ske Herrens vilja."

15 Efter dagarna där gjorde vi oss i ordning och for upp till Jerusalem. 16 Från Cesarea följde också några lärjungar med oss, och de tog oss med till Mnason från Cypern, en gammal lärjunge som vi skulle vara gäster hos.

Paulus anländer till Jerusalem

17 Så kom vi till Jerusalem, och bröderna tog emot oss med glädje. 18 Nästa dag gick Paulus tillsammans med oss andra till Jakob, dit också alla de äldste kom. 19 Sedan han hade hälsat dem berättade han utförligt om allt som Gud hade gjort genom hans tjänst bland hedningarna. 20 När de hörde det prisade de Gud och sade: "Du ser, broder, att det finns tiotusentals judar som har kommit till tro, och alla håller de strängt på lagen. 21 Nu har de hört sägas att du lär alla judar ute bland hedningarna att avfalla från Mose och säger till dem att de inte skall omskära sina barn eller leva efter våra seder. 22 Vad gör vi nu? De får under alla förhållanden höra att du har kommit. 23 Följ därför vårt råd. Vi har fyra män som har avlagt ett löfte. 24 Ta dem med dig och rena dig tillsammans med dem och betala för dem, så att de kan låta raka huvudet. Då kommer alla att förstå att inget av det som de har hört om dig är sant, utan att du själv håller fast vid lagen och lever efter den. 25 Men när det gäller hedningar som har kommit till tro, har vi skrivit och gett dem besked om vårt beslut: De skall avhålla sig från kött som offrats till avgudar, från blod, kött från kvävda djur och otukt." 26 Då tog Paulus med sig männen, och nästa dag renade han sig tillsammans med dem och gick till templet och gav till känna, när renhetsdagarna skulle vara avslutade och offer bäras fram för var och en av dem.

Paulus fängslas

27 De sju dagarna närmade sig sitt slut, när judarna från Asien fick se Paulus i templet. De hetsade då upp hela folkmassan, grep honom 28 och ropade: "Israelitiska män, hjälp oss! Det är den här mannen som överallt undervisar alla och talar mot vårt folk och mot vår lag och denna plats. Och nu har han dessutom tagit med sig greker in i templet och orenat denna heliga plats." 29 De hade nämligen tidigare sett Trofimus från Efesus ute i staden tillsammans med Paulus och räknade med att Paulus hade tagit honom med sig in i templet. 30 Hela staden kom i rörelse, och folk strömmade till. De grep Paulus och släpade ut honom ur templet, och genast stängdes portarna.

31 Just som de stod i begrepp att döda honom, rapporterades det upp till garnisonens befälhavare att Jerusalem var i uppror. 32 Han tog då genast soldater och befäl med sig och ryckte ut mot dem. Så snart folket fick se befälhavaren och soldaterna,slutade de att misshandla Paulus. 33 Befälhavaren trädde då fram, grep honom och befallde att han skulle beläggas med dubbla kedjor. Sedan frågade han vem det kunde vara och vad han hade gjort. 34 Somliga i folkmassan skrek ett, andra något annat, och då han mitt under allt tumult inte kunde få klart besked, befallde han att denne skulle föras till fästningen. 35 När man kom fram till trappan, blev soldaterna tvungna att bära honom, så våldsamt trängde folkmassan på, 36 ty de följde efter och skrek: "Bort med honom!"

37 Just när Paulus skulle föras in i fästningen, frågade han befälhavaren: "Får jag säga något till dig?" Han svarade: "Du kan ju grekiska! 38 Då är du alltså inte egyptiern som gjorde uppror för en tid sedan och förde de fyra tusen knivmännen ut i öknen." 39 Paulus svarade: "Jag är jude, från Tarsus i Cilicien, medborgare i en betydande stad. Jag ber dig: låt mig få tala till folket." 40 Befälhavaren gav honom sin tillåtelse. Då Paulus stod där på trappan, gav han tecken med handen åt folket. Det blev tyst, och han talade till dem på hebreiska och sade:

Paulus tal till folket

1 "Bröder och fäder, lyssna på vad jag har att säga er till mitt försvar." 2 När de hörde att han talade till dem på hebreiska, blev det tystare. Och han fortsatte: 3 "Jag är jude, född i Tarsus i Cilicien och uppvuxen här i staden. Vid Gamaliels fötter blev jag grundligt undervisad i vår fäderneärvda lag, och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni allesammans är i dag. 4 Jag förföljde 'den vägen' ända till döds och grep både män och kvinnor och satte dem i fängelse. 5 Det kan översteprästen och hela Stora rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till bröderna i Damaskus och for dit för att gripa också dem som fanns där och föra dem till Jerusalem, där de skulle få sitt straff.

6 Men då jag var på väg och närmade mig Damaskus, omgavs jag vid middagstiden plötsligt avett starkt sken från himlen. 7 Jag föll till marken och hörde en röst säga till mig: Saul, Saul, varför förföljer du mig? 8 Jag frågade: Vem är du, Herre? Han svarade: Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer. 9 De som var med mig såg visserligen ljuset, men rösten som talade till mig uppfattade de inte. 10 Jag frågade: Vad skall jag göra, Herre? Herren sade till mig: Stig upp och gå in i Damaskus! Där skall du få veta allt som du är utsedd att göra. 11 Men då jag på grund av strålglansen från det ljusskenet inte kunde se, tog mina följeslagare mig vid handen, och jag kom in i Damaskus.

12 Ananias, en from och lagtrogen man som alla judar i staden talade väl om, 13 kom till mig och ställde sig vid min sida och sade: Saul, min broder, du får din syn igen! Och i samma ögonblick kunde jag se honom. 14 Då sade Ananias: Våra fäders Gud har utvalt dig till att lära känna hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra hans röst. 15 Ty du skall vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört. 16 Och nu, varför tvekar du? Stå upp och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla hans namn.

17 När jag senare hade återvänt till Jerusalem och bad i templet, kom jag i hänryckning, 18 och jag såg honom och hörde honom säga till mig: Skynda dig och lämna genast Jerusalem, ty här kommer de inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig. 19 Jag sade: Herre, de vet att jag i den ena synagogan efter den andra lät fängsla och piska dem som trodde på dig. 20 Och när ditt vittne Stefanus blod blev utgjutet, stod jag själv där. Jag hade gått med på det och vaktade kläderna åt dem som dödade honom. 21 Då sade han till mig: Gå! Jag skall sända dig ut till hedningarna långt borta."

Paulus hos befälhavaren

22 Så långt hade de lyssnat på honom, men nu skrek de: "Bort från jorden med en sådan människa! Han bör inte få leva." 23 Och de skrek, slet av sig kläderna och kastade upp damm i luften. 24 Befälhavaren gav då order om att Paulus skulle föras in i fästningen och att han skulle förhöras under gisselslag, så att man fick veta varför de skrek så mot honom. 25 När man hade sträckt ut honom och skulle gissla honom, sade Paulus till officeren som stod där: "Får ni gissla en romersk medborgare som inte ens har blivit dömd?" 26 Så snart officeren hörde det, gick han till befälhavaren och berättade det och sade: "Vad tänker du göra? Den här mannen är romersk medborgare." 27 Då gick befälhavaren och frågade honom: "Säg mig, är du verkligen romersk medborgare?" Paulus svarade: "Ja." 28 Befälhavaren sade: "Jag fick betala en stor summa pengar för detta medborgarskap." Paulus svarade: "Men jag är född med det". 29 De som skulle förhöra honom drog sig genast tillbaka. Också befälhavaren blev förskräckt, då han fick veta att Paulus var romersk medborgare, eftersom han hade låtit fängsla honom. 30 Nästa dag ville han få klart besked om vad judarna anklagade Paulus för. Han lät därför ta av honom bojorna och befallde att översteprästerna och hela Stora rådet skulle samlas. Sedan förde han ner Paulus och ställde honom inför dem.

Paulus inför Stora rådet

1 Paulus såg på Stora rådet och sade: "Bröder, jag har levt inför Gud med ett fullkomligt rent samvete ända till i dag." 2 Då befallde översteprästen Ananias dem som stod bredvid att de skulle slå Paulus på munnen. 3 Men Paulus sade till honom: "Gud skall slå dig, du vitkalkade vägg. Här sitter du för att döma mig efter lagen och så befaller du i strid mot lagen att de skall slå mig." 4 De som stod bredvid sade: "Förolämpar du Guds överstepräst?" 5 Paulus svarade: "Jag visste inte, bröder, att han var överstepräst. Det står ju skrivet: En ledare för ditt folk skall du inte förbanna."

6 Eftersom Paulus visste att en del av dem var sadduceer och en annan del fariseer, ropade han i Rådet: "Bröder, jag är farisé och son till fariseer. Och när jag nu står inför rätta, är det på grund av hoppet om de dödas uppståndelse." 7 Då han sade det, utbröt en strid mellan fariseerna och sadduceerna, och de församlade delade sig i två läger. 8 - Sadduceerna förnekar nämligen att det finns någon uppståndelse eller några änglar eller andar, medan fariseerna bekänner sig till allt detta. - 9 Det blev ett väldigt skrikande, och några skriftlärda som hördetill fariseernas parti reste sig och protesterade högljutt: "Vi finner inget ont hos den här mannen. Tänk om en ande eller en ängel verkligen har talat med honom." 10 Striden blev nu så häftig att befälhavaren fruktade att de skulle slita Paulus i stycken, och han gav order om att vaktstyrkan skulle gå ner och rycka bort honom från dem och föra honom till fästningen. 11 Följande natt kom Herren till honom och sade: "Var vid gott mod. Ty så som du har vittnat i Jerusalem om det som rör mig, måste du vittna i Rom.

Judarnas sammansvärjning mot Paulus

12 När det blev dag gjorde judarna upp en hemlig plan och svor en ed på att varken äta eller dricka, förrän de hade dödat Paulus. 13 Det var mer än fyrtio män som hade sammansvurit sig, 14 och de gick till översteprästerna och de äldste och sade: "Vi har svurit en ed att inte smaka något förrän vi har dödat Paulus. 15 Därför skall ni nu tillsammans med Stora rådet anhålla hos befälhavaren att han skickar ner honom till er. Låt honom tro att ni vill undersöka hans sak närmare. Själva står vi då beredda att döda honom, innan han kommer fram."

16 Men Paulus systerson fick höra talas om bakhållet, och han kom till fästningen och gick in och berättade det för Paulus. 17 Då kallade Paulus till sig en av officerarna och sade: "För den här unge mannen till befälhavaren. Han har något att berätta för honom." 18 Officeren förde honom till befälhavaren och sade: "Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta den här unge mannen till dig. Han har något att berätta för dig." 19 Befälhavaren tog honom vid handen, förde honom åt sidan och frågade: "Vad är det du har att meddela mig?" 20 Han svarade: "Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till Rådet i morgon och låta dig tro att de skall utreda hans sak närmare. 21 Men låt dem inte övertala dig. Mer än fyrtio av dem ligger i bakhåll för honom, och de har svurit en ed att inte äta eller dricka förrän de har dödat honom. De står nu färdiga och väntar på att du skall säga ja till deras anhållan." 22 Befälhavaren lät den unge mannen gå sedan han uppmanat honom att inte tala om för någon att han hade berättat detta för honom.

Paulus förs till Cesarea

23 Därefter kallade befälhavaren till sig två av sina officerare och befallde dem: "Håll tvåhundra soldater beredda att i kväll vid niotiden gå till Cesarea, dessutom sjuttio ryttare och tvåhundra spjutbärare. 24 Skaffa också riddjur och låt Paulus sitta upp och för honom oskadd till landshövdingen Felix." 25 Och han skrev ett brev med följande innehåll:

26 "Klaudius Lysias hälsar den högt ärade landshövdingen Felix. 27 Den här mannen hade gripits av judarna, och de skulle just ta livet av honom, när jag kom med min trupp och befriade honom, sedan jag tagit reda på att han var romersk medborgare. 28 Och då jag ville veta varför de anklagade honom, förde jag ner honom till deras Stora råd. 29 Jag fann då att anklagelserna mot honom gällde tvistefrågor i deras lag, och att han inte anklagades för något som förtjänade dödsstraff eller fängelse. 30 Sedan jag blivit underrättad om en sammansvärjning mot honom, skickade jag honom genast till dig. Jag har också anmodat hans anklagare att föra sin talan mot honom inför dig."

31 Soldaterna tog då med sig Paulus enligt den order de fått och förde honom under natten till Antipatris. 32 Nästa dag lät de ryttarna fara vidare med honom och vände tillbaka till fästningen. 33 Ryttarna kom till Cesarea, lämnade fram brevet till landshövdingen och förde in Paulus till honom. 34 Felix läste det och frågade från vilken provins han var. Och när han fick veta att han var från Cilicien, 35 sade han: "Jag skall höra dig när dina anklagare också har kommit." Sedan befallde han att Paulus skulle stå under bevakning i Herodes palats.

Anklagelsen mot Paulus

1 Fem dagar senare kom översteprästen Ananias dit ner tillsammans med några äldste och en jurist, en viss Tertullus, och de framförde inför landshövdingen klagomål mot Paulus. 2 När Paulus kallats in, började Tertullus anklaga honom och säga: 3 "Att det tack vare dig, högt ärade Felix, länge har rått fred och att detta folk överallt och på alla sätt har fått det mycket bättre, det erkänner vi med största tacksamhet. 4 För att inte besvära dig alltför länge, ber jag dig ha godheten att lyssna till vad vi i korthet har att säga. 5 Vi har nämligen funnit att den här mannen är en pestböld och ställer till oroligheter bland alla judar runt om i världen, och att han är ledare för nasareernas sekt. 6 Han har till och med försökt vanhelga templet, och därför grep vi honom. 8 När du själv förhör honom, kan du ta reda på allt som vi anklagar honom för." 9 Judarna instämde och påstod att det förhöll sig på det sättet.

Paulus försvarstal

10 Då landshövdingen gav tecken åt Paulus att tala, gav han sitt svar: "Eftersom jag vet att du i många år har varit domare över detta folk, försvarar jag min sak med tillförsikt. 11 Du kan själv förvissa dig om att det inte är mer än tolv dagar sedan jag for upp till Jerusalem för att tillbe. 12 Varken i templet eller i synagogorna eller ute i staden har de sett mig diskutera med någon eller ställa till oroligheter bland folket. 13 Och de kan inte heller bevisa inför dig vad de nu anklagar mig för. 14 Men det bekänner jag för dig att jag enligt 'den vägen' som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna. 15 Och jag har samma hopp till Gud som de, att både rättfärdiga och orättfärdiga skall uppstå en gång. 16 Därför strävar jag själv efter att alltid ha ett gott samvete inför Gud och människor.

17 Efter flera år kom jag för att överlämna gåvor åt mitt folk och för att frambära offer. 18 Då fann de mig i templet sedan jag renat mig, och där var ingen folkmassa eller något tumult. 19 Men där fanns några judar från Asien, som egentligen skulle stå här inför dig och anklaga mig, om de hade något att anföra emot mig. 20 Eller låt dessa män själva tala om vilket brott de fann mig skyldig till när jag stod inför Stora rådet, 21 om det inte skulle vara för detta enda ord som jag ropade när jag stod ibland dem: Det är för de dödas uppståndelse som jag i dag står anklagad inför er."

Paulus i fängelse

22 Felix, som mycket väl kände till 'den vägen', uppsköt nu rättegången och sade: "När befälhavaren Lysias kommer hit ner, skall jag avgöra målet." 23 Och han befallde officeren att hålla Paulus fängslad och samtidigt ge honom en viss lättnad och inte hindra någon av hans vänner från att vara honom till hjälp.

24 Några dagar senare infann sig Felix tillsammans med sin hustru Drusilla, som var judinna. Och han lät hämta Paulus och hörde honom tala om tron på Kristus Jesus. 25 Men då Paulus talade om rättfärdighet och självbehärskning och den kommande domen, blev Felix förskräckt och sade: "Gå din väg för den här gången. När jag får tid skall jag kalla på dig." 26 Samtidigt hoppades han att Paulus skulle erbjuda honom pengar. Därför lät han ofta hämta honom och samtalade med honom. 27 När två år hade gått, efterträddes Felix av Porcius Festus. Och då Felix ville hålla sig väl med judarna, lät han Paulus stanna kvar i fängelset.

Paulus inför landshövdingen Festus

1 Tre dagar efter det att Festus hade anlänt till provinsen, for han från Cesarea upp till Jerusalem. 2 Översteprästerna och judarnas ledare framförde då sina anklagelser mot Paulus. De vände sig till Festus 3 och bad att han skulle visa dem godheten att låta Paulus föras till Jerusalem. De planerade nämligen ett bakhåll och tänkte döda honom under vägen. 4 Men Festus svarade att Paulus skulle hållas kvar i Cesarea och att han själv inom kort skulle fara dit. 5 Han sade: "De som är ledare bland er kan följa med, och har mannen gjort något orätt, så kan de anklaga honom." 6 När sedan Festus hade uppehållit sig hos dem i högst åtta eller tio dagar, for han ner till Cesarea. Dagen därpå tog han plats på domarsätet och befallde att Paulus skulle föras in.

Paulus vädjar till kejsaren

7 När Paulus kom omringades han av de judar som hade rest ner från Jerusalem, och de framförde många svåra beskyllningar som de inte kunde bevisa. 8 Paulus försvarade sig och sade: "Varken mot judarnas lag eller mot templet eller mot kejsaren har jag förbrutit mig." 9 Men Festus ville stå väl hos judarna och frågade Paulus: "Vill du fara upp till Jerusalem och där dömas inför mig i denna sak?" 10 Paulus svarade: "Jag står inför kejsarens domstol, och där bör jag dömas. Judarna har jag inte gjort något ont, det vet du själv mycket väl. 11 Har jag gjort något orätt och begått något brott som förtjänar döden, så är jag beredd att dö. Men om det inte ligger något i deras anklagelser, kan ingen utlämna mig åt dem. Jag vädjar till kejsaren." 12 Festus överlade med sitt råd och svarade sedan: "Till kejsaren har du vädjat, till kejsaren skall du fara."

Paulus inför kung Agrippa

13 Några dagar senare kom kung Agrippa och Bernice till Cesarea för att besöka Festus. 14 De stannade där i flera dagar, och Festus lade fram Paulus sak inför kungen. "Vi har här en man", sade han, "som Felix har lämnat kvar som fånge. 15 Och när jag var i Jerusalem, framförde judarnas överstepräster och äldste klagomål mot honom och begärde att få honom dömd. 16 Men jag svarade dem att romarna inte har för sed att utlämna en anklagad människa, förrän hon har stått ansikte mot ansikte med sina anklagare och fått tillfälle att försvara sig mot deras anklagelser. 17 När de så hade kommit hit, uppsköt jag inte saken utan satte mig redan nästa dag på domarsätet och befallde att mannen skulle föras fram. 18 Men när hans anklagare uppträdde, beskyllde de honom inte för sådana brott som jag hade tänkt mig. 19 Vad de anförde mot honom gällde några tvistefrågor som rör deras egen religion och dessutom en viss Jesus som var död men som Paulus påstod var i livet. 20 Och jag visste inte hur jag skulle handla i detta fall, och frågade därför om han ville resa till Jerusalem och där ställas inför rätta. 21 Men då Paulus yrkade på att få bli kvar för att kejsaren skulle avgöra saken, befallde jag att han skulle hållas kvar tills jag kunde skicka honom till kejsaren." 22 Och Agrippa sade till Festus: "Jag skulle också vilja höra den mannen." Festus svarade: "I morgon ska du få höra honom".

23 Nästa dag kom Agrippa och Bernice med pomp och ståt och trädde in i audienssalen tillsammans med befälhavarna och de förnämsta männen i staden. På Festus befallning fördes Paulus in, 24 och Festus sade: "Konung Agrippa och alla ni män som är här tillsammans med oss, ni ser framför er den man som är orsak till att hela skaran av judar har vänt sig till mig, både i Jerusalem och här, och högljutt krävt att han inte borde få leva längre. 25 Men jag har inte funnit att han har gjort något som förtjänar döden, och då han själv har vädjat till kejsaren, har jag beslutat att skicka honom dit. 26 Några säkra upplysningar om honom kan jag inte ge när jag skriver till min herre. Därför har jag ställt honom inför er och först och främst inför dig, konung Agrippa, så att jag efter det här förhöret har något att skriva om. 27 Jag kan inte se någon mening med att skicka en fånge utan att ange vad han är anklagad för."

Paulus försvarstal inför kung Agrippa

1 Agrippa sade till Paulus: "Du har min tillåtelse att tala för din sak." Då räckte Paulus ut handen och började tala till sitt försvar: 2 "Konung Agrippa, jag är tacksam över att det är inför dig som jag i dag får försvara mig mot allt som judarna anklagar mig för, 3 i synnerhet som du så väl känner till judarnas alla seder och tvistefrågor. Därför ber jag dig att lyssna på mig med tålamod. 4 Hur jag levt mitt liv från början, från det att jag var ung, bland mitt folk och i Jerusalem, det vet alla judar. 5 De känner mig sedan lång tid, och om de vill kan de vittna om att jag levt som farisé, enligt den strängaste riktningen i vår gudsdyrkan. 6 Och nu står jag anklagad för att ha satt mitt hopp till det löfte som Gud gav våra fäder. 7 Det är detta löfte som de tolv stammarna i vårt folk hoppas få se uppfyllt, medan de ständigt tjänar Gud natt och dag. För det hoppets skull, konung Agrippa, anklagas jag av judarna. 8 Varför anses det otroligt bland er att Gud uppväcker döda?

9 Själv menade jag att det var min plikt att på allt sätt bekämpa Jesu, nasaréns, namn, 10 och det gjorde jag också i Jerusalem. Många av de heliga spärrade jag in i fängelse, sedan jag fått fullmakt till det från översteprästerna. Och när man ville avrätta dem, röstade jag för det. 11 Och överallt i synagogorna straffade jag dem gång på gång och tvingade dem att häda. Ja, i mitt vilda raseri förföljde jag dem till och med i utländska städer. 12 När jag i ett sådant ärende var på väg till Damaskus med översteprästernas fullmakt och på deras uppdrag, 13 fick jag under resan, konung Agrippa, mitt på dagen se ett ljus från himlen, klarare än solen, stråla omkring mig och mina följeslagare. 14 Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som sade till mig på hebreiska: Saul, Saul, varför förföljer du mig? Det är hårt och smärtsamt för dig att sparka mot udden. 15 Jag sade: Vem är du, Herre? Och Herren svarade: Jag är Jesus, den som du förföljer. 16 Men stig upp och stå på fötterna! Ty jag har visat mig för dig för att utse dig till tjänare och vittne, både till vad du har sett och till det jag kommer att visa dig, 17 när jag räddar dig undan ditt eget folk och undan hedningarna. Till dem sänder jag dig, 18 för att du skall öppna deras ögon, så att de vänder sig från mörker till ljus, från Satans makt till Gud. Så skall ni genom tron på mig få syndernas förlåtelse och arvslott bland dem som är helgade.

19 Därför, konung Agrippa, blev jag inte olydig mot den himmelska synen, 20 utan jag har predikat först i Damaskus och i Jerusalem och hela Judeen och sedan ute bland hedningarna, att de skall ångra sig och omvända sig till Gud och göra sådana gärningar som hör till omvändelsen. 21 Därför grep judarna mig i templet och försökte döda mig. 22 Men med Guds hjälp står jag ännu i dag som vittne inför både små och stora. Och jag säger ingenting annat än vad profeterna och Mose har sagt skulle ske: 23 att Messias skulle lida och att han som den förste som uppstått från de döda skulle förkunna ljuset både för vårt folk och för hedningarna."

24 Då han talade detta till sitt försvar, ropade Festus: "Du är från vettet, Paulus. Din stora lärdom gör dig galen!" 25 Paulus svarade: "Jag är inte galen, högt ärade Festus. Vad jag säger är sant och förnuftigt. 26 Konungen känner ju till allt detta, och därför talar jag också öppet och fritt till honom. Jag kan inte tro att något av detta är obekant för honom. Det har ju inte hänt i någon avkrok. 27 Tror du på profeterna, konung Agrippa? Jag vet att du tror." 28 Agrippa svarade Paulus: "Du går fort fram i ditt försök att övertala mig och göra mig till kristen." 29 Paulus svarade: "Fort eller långsamt, inför Gud skulle jag önska att inte bara du utan alla som i dag lyssnar på mig blev sådana som jag, bortsett från de här bojorna."

30 Kungen reste sig nu tillsammans med landshövdingen och Bernice och de andra som satt där, 31 och när de hade dragit sig tillbaka sade de till varandra: "Den mannen har inte gjort något som förtjänar död eller fängelse." 32 Och Agrippa sade till Festus: "Han hade kunnat friges, om han inte hade vädjat till kejsaren."

1 Sedan vi hade blivit räddade, fick vi veta att ön hette Melite. 2 De infödda visade oss en ovanligt stor vänlighet. De tände en eld och tog hand om oss alla, eftersom det började regna och var kallt. 3 Paulus hade just samlat ett fång kvistar och lagt på elden, då en huggorm kom ut på grund av hettan och högg sig fast i hans hand. 4 När de infödda såg ormen hänga fast vid hans hand, sade de till varandra: "Den där mannen är utan tvekan en mördare, som rättvisans gudinna inte låter leva, även om han har räddats från havet." 5 Men Paulus skakade av sig ormen i elden och tog ingen skada. 6 De väntade nu att han skulle svullna upp eller plötsligt falla död ner. Sedan de väntat länge och sett att inget ovanligt hände honom, ändrade de sig och sade att han var en gud.

7 I trakten kring denna plats fanns det lantgårdar som tillhörde Publius, den främste mannen på ön. Han tog vänligt emot oss och lät oss vara hans gäster i tre dagar. 8 Publius far låg just då sjuk i hög feber och svår diarré. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. 9 Efter den händelsen kom också andra sjuka på ön till honom och blev botade. 10 De visade oss sin uppskattning på många sätt, och när vi skulle avsegla försåg de oss med vad vi behövde.

Till Rom

11 Efter tre månader avseglade vi med ett skeppsom hade övervintrat vid ön. Det kom från Alexandria och hade Tvillingarna som galjonsbild. 12 Vi lade till vid Syrakusa och stannade där i tre dagar. 13 Därifrån följde vi kusten och kom till Regium. En dag senare fick vi sydlig vind, och vi kom på andra dagen till Puteoli. 14 Där fann vi bröder som inbjöd oss att stanna hos dem i sju dagar. Och så kom vi till Rom.

Paulus i Rom

15 Bröderna där hade fått besked om oss, och de kom ända ut till Forum Appii och Tres Tabernae för att möta oss. Då Paulus fick se dem tackade han Gud och fick nytt mod. 16 Sedan vi kommit fram till Rom fick Paulus tillåtelse att bo för sig själv tillsammans med den soldat som skulle bevaka honom. 17 Tre dagar senare kallade han till sig de ledande bland judarna, och när de var samlade sade han till dem: "Bröder, trots att jag inte har gjort något som kunde skada vårt folk eller våra seder från fäderna, blev jag fängslad i Jerusalem och utlämnad åt romarna. 18 Sedan de förhört mig ville de frige mig, eftersom jag inte var skyldig till något som förtjänade döden. 19 Men då judarna satte sig emot det, blev jag tvungen att vädja till kejsaren. Dock har jag inte någon anklagelse mot mitt eget folk. 20 Det är därför jag kallat er hit för att träffa er och tala med er, eftersom det är för Israels hopp jag bär dessa bojor." 21 De svarade honom: "Vi har inte fått något brev om dig från Judeen, och inte heller har någon av de bröder som kommit hit meddelat eller sagt något ont om dig. 22 Men vi vill gärna höra vad du tänker. Ty den här sekten blir motsagd överallt, det vet vi."

23 De bestämde en dag för honom, och då kom ännu fler till hans bostad. För dem förkunnade han Guds rike och vittnade om det, och han försökte övertyga dem om Jesus, både utifrån Mose lag och profeterna. Och det höll han på med från morgonen ända till kvällen. 24 Somliga lät sig övertygas av hans ord, men andra ville inte tro. 25 Eftersom de inte kunde komma överens skildes de åt, sedan Paulus hade sagt detta enda ord: "Den helige Ande talade rätt genom profeten Jesaja till era fäder 26 när han sade:

Gå till detta folk och säg:
Även om ni hör, skall ni inte förstå,
och även om ni ser, skall ni inte inse.
27 Ty detta folks hjärta är förstockat.
De hör illa med sina öron, och de sluter sina ögon,
så att de inte ser med ögonen eller hör med öronen
eller förstår med hjärtat och vänder om,
så att jag får bota dem.

28 Därför skall ni veta att denna Guds frälsning är sänd till hedningarna, och de kommer att lyssna."

30 I två hela år bodde Paulus i den bostad som han hade hyrt, och han tog emot alla som kom till honom. 31 Han predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus utan att bli hindrad.